Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Ett sekel i två års litteraturhistoria. Av Lennart Josephson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ett sekel i två års litteraturhistoria
sjön, där t. o. m. själva spökstämningen som
■omger Gustav Drake, ovädersnatten med
»vindens tjut i skogen» eller det ödsliga
klipplandskapet tycks vara tillkommet efter
detta mönster. Denna form av romantik
med dess föga verklighetstrogna hjältar var
det arv från Sturm und Dräng som längst
bevarades under 1800-talet.
Den bildade publiken blev från
århundradets mitt allt mera kritisk mot denna
litteratur som så småningom övergick till de mindre
nogräknade. Ett kapitel i doktor Tykessons
bok heter »Publiken vid 1800-talets mitt»
■och har underavdelningarna »Den bildade
publiken» och »Rövarromanen såsom läsning
för fattigt folk och skolpojkar». Tyvärr får
man inte någon klar framställning av
diktartens vandring från en bildad till en obildad
läsekrets. Avhandlingen heter visserligen
»Rövarromanen och dess hjälte i 1800-talets
svenska folkläsning», men det är endast i
dess avslutning som författarinnan, för övrigt
helt hastigt, talar om diktarten »såsom
folkskrift i egentlig mening». Här hade hon
annars haft tillfälle att skänka nya uppslag
åt litteraturhistorien som mycket litet brytt
sig om vad den stora massan läser. Den
bredare publikens litterära smak ingår dock
i det vi kalla ett folks kultur.
Författarinnan har inte kunnat undvika
att försöka ge en karakteristik av den genre
hon skriver om, men företaget är inte lätt.
Rövarromanen är nämligen en diktart med
mycket obestämda gränser. Enligt mitt tycke
skiljer hon väl strängt på »rövaren» och
»banditen» i 1700-talets roman. Hennes egen
beskrivning på de två typerna visar hur
nära de står varandra.
I avhandlingen får vi också en jämförelse
mellan rövaren och hans motsvarighet i
verkligheten. Uppslaget är gott, men har blivit
förstört av den egendomliga dispositionen.
Andra kapitlet bär titeln »Den verklige
rövaren» och framhåller att litteraturen om
denne är osann, »ren svindel», endast
variationer på »den saga som tidens rövare och
förbrytare älskade att berätta om sig själva».
Femte kapitlet kallas »Den kriminella
människan» och behandlar samma förhållande
mellan dikt och verklighet. Ett avsnitt bär
rubriken »Den ädle rövaren — en
brottslingsfantasi», alltså en ren upprepning av andra
kapitlet. Ett annat avsnitt heter »Rövaren—
moralisten» och kunde ha förts samman med
det stycke i början av boken som kallats
»Rövarromanerna — läroböcker i dygd».
Kontrasten mellan olika slag av
moraliserande romaner kunde ha framhållits i detta
sammanhang, men först i avslutningen få vi
lära känna »Rövaren som varnande exempel».
Den lösa dispositionen tyder på att
författarinnan haft för brått att fullborda sin
avhandling. Det är skada. Med sin lärdom
och sin stora uppslagsrikedom skulle hon ha
kunnat åstadkomma ett arbete av bestående
värde. Som det nu blivit kan det i varje fall
ge rika impulser åt efterföljarna.
Olle Holmberg har tidigare bidragit till
Stagneliusforskningen med några ingående
detaljundersökningar. Han har nu velat
infoga resultaten från de äldre uppsatserna i
helhetsbilden av vår störste romantiker och
samtidigt ge sin egen »personliga
uppfattning av sitt ämne». Hans bok är skriven som
en monografi och följer skaldens liv och
diktning från födelsen till döden. Den titel han
givit arbetet, Sex kapitel om Stagnelius,
tyder emellertid på att han inte eftersträvar
någon fullständighet. Han går hastigt förbi
den Stagnelius som i Thorsten fiskare skapat
den svenska romantikens Jeppe paa Bjerget
eller — kanske lika rätt — dess Sancho
Panza. Vi få dock följa skaldens utveckling
också då han nått den relativa harmoni som
hans frälsningstro skänkte honom och som
präglar hans senare diktning.
Det kan vara svårt att begränsa de olika
stadierna av Stagnelius’
religionsuppfattning. Holmbergs framställning är tydlig och
klargörande, men den kronologiska
finbestämningen verkar stundom pressad.
Författaren ger överhuvud mera sina egna
nyanseringar än direkt nya resultat. Själv har han
i företalet anspråkslöst tillkännagivit, att
det som kan läggas till den tidigare
Stagneliusforskningen »blir med nödvändighet vad det
rent faktiska beträffar mindre viktiga saker».
De undersökningar han gjort för att komma
skaldens litterära förebilder på spåren ha
också närmast lett till ytterligare belägg för
vad man tidigare iakttagit.
Detalj forskningen kan ibland bli
besvärande. Man får väl inte anklaga professor
Holmberg för att vara en sådan lärdomspedant,
att han anser det viktigt att meddela namnen
på de drängar och pigor som tjänade hos
skaldens far eller tala om hur dennes
matkällare såg ut ? Inte heller har väl författaren
menat att därigenom bidra till miljöskild-
523
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
