Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - K - Klatteraktig ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Klatteraktig
— 448 —
Klenod
Klatteraktig, adj. Lumpen, oduglig,
ge-meene, ovärdige och klatterachtige saker.
Comenius Tung. 802.
Klatteri, n. Strunt, struntsak. Klatterij
;.[titivillicium]. Comenius Tung. 802. Lind
Ord. allahanda klatterij, snörer, börder,
knyt-ningar, skijr och kammerduk. A. Laurentii
Verld. speg. 364. Se under F i c k f a c k.
Klef, f. Börda. (Se Schlyter Ord. Klyf;
Rietz Kiev, s. 328. Lind Ord.) bärer ingen
byrdo om Sabbaths daghen genom portanar
in j Jerusalem, och förer ingen kleff på
Sabbaths daghen vthu idhor hws. Jer. 17:22.
— 2. Klöfsadel. Oxen tjenar et ok, med
klef man lastar en åsna. A. Nicander
Vitt. 172.
Klefja, tr. Klöfja, lasta, mannen . . .
stoodh vp och foor sin wägh ... och hans
paar åssnar kleffiadhe. Dorn. 19: 10. (Jfr
Schlyter Ord. Klyvia, Rietz Kleva.)
Klem, n. Klemighet, feghet. Angripa
utan klem vår fiend’ inom oss. S. E.
Brenner Dikt. 1:6.
Klem, m. 1. Klemig person, mes. När
som tu nu kommer hem, Var ey tå en
sådan klem, Att för hustrun tu skull’ fruchta.
Moræus 461. Så hårda manketag, At våra
granna klemmar Skull’ dö af minsta slag.
Dalin Vitt. II. 6:6. — 2. Dumhufvud. En
blifver qvick och kloker, den andra en stoor
klem. Lindschöld Vitt. 147.
Klem, m., se Kläm.
Klem, adj. Klemig, feg. Du . . . gier
kleema brösten mod. Liljenstedt Christ.
C 3 b.
Klema, Klemma, tr. Klena, smeta,
stryka [på). [Isl. kleima. Jfr Rietz.] then
skamflecken, som dieffuulen hadhe klemat
på menniskiona. Leuchowius 23. klemar
thet fast medh litet vax. Petrejus Beskr.
6:14. När man klemmar itt väderlius vidh
en vägg, oansedt thet väggen intet uptänder,
så solkar thet lijkväl och gör henne svart.
Schroderus Albert. 4:239. klemma deeg
om kannan rundt omkring locket. Colerus
1:249. sambla och kleema enn stoor hoop
mädh ordh vthur then helge skrifft
tilsam-man. Ernhoffer 3 b. iagh (Maria) giorde
orätt, om iagh sådana bewijsta ähro
(Elisabets helsning, Luc. 1:42 följ.) kleemde på
(tillegnade) migh, och skiuter thet icke ifrå
migh til Gudh. P. Erici 3: 95 b.
Klema, Klemma, f. Klibbighet, smet.
[Isl. kleima.] är för nöden, tå åkeren skal
snedas, at köra väl miukt, sedan kleman af
rägnet är borttorckat. Colerus 1: 89.
okysk-hetenes vidlådande klämma. Schroderus
Kysk. speg. E 4 b.
Klemaktighet, f., se K elak tigh et.
Klemare, m. Klenare, påstrykare.
kalck-klemare. Svedberg Dav. o. Nath. D2b.
Klemeri, n. 1. Påstrykning,
öfversmet-„ning. then skiöne kalckstrykaren ... och the
som han med sitt klemeri bedragit hade.
Svedberg Dav. o. Nath. D 2 b. — 2.
Slid-der, sladder. En vettvilling för fram . . .
kleemrij, tokas, våpas [morologus ineptias
aniles proferens ineptit.] Comenius Tung.
838.
Klemig, Klemot, adj. Klibbig. Lind
Ord. åkren ... är klemot, så at brådden
fastnar vidh välten. Brahe Oecon. 107.
Klemmedalk, m. Klemig, feg stackare.
[Jfr Rietz Dalk.] hvadh skal man säya Om
sådanne klemmedalkar, som thesse ära ? S.
Brasck T. krig C 3 a.
Klempa, intr. Klämta. [T. klempen.]
(i kyrkordn. 1572) äre någre ceremonier
be-holdne, ... som är ... klempe när uphöyes.
Stjernman Riksd. bih. 242 (1593).
Klen, adj. [Mnt. klen, T. klein.] 1. Liten.
Fruchta tigh icke tu klene hiord. Luc. 12:32.
Så är ock tungan en kleen lem, och kommer
stoor ting åstadh. Jac. 3: 5. thetta klena ordet
Ty. L. Petri Dial. om mess. 23 b.
Euan-gelij klene hoop. P. Erici 5:2iob. På tigh
klaghar bådh stoor och klen. R. Foss 145. —
2. Fin, tunn, späd. thet (guldet) hamras tunt,
drags ut i klena trådar. Spegel G. verk 287.
(De salige äro) til sitt väsende så ... klena,
At the som solens sken sig kunna tränga
fort; Åt. par. 21. När thes (fikonträdets)
quister är kleen och begynnar bära löff.
Marc. 13:28. — B. Svag, klemande, hennes
(enkedrottningens) klene hiertelagh emoot
sin son (Carl Filip). Widekindi 153. — 4.
I klen, i minut. [T. im kleinen.] huru Vi
vele, at tobakshandelen ... skal i gross och
kleen uthi städerna handterat och drifvin
blifva. Stjernman Com. 2:374 (1643).
Klenhjertad, p. adj. Se Klen 3. Hon
så mycket kleenhiertat var emoot then unge
hertigen, sin yngste son. Widekindi 177.
Klenlig, adj. Klen, späd. [Mnt. klenlik,
T. kleinlich.] (han) af en klenlig rot så tiocka
grenar strödde. Spegel Öpp. par. 40. uthi
sijne spädhe åhr och kleenlighe lekamen.
Gjörwell Saml. 9:176 (1624).
Klenliga, adv. Klent, knappt. Ære j icke
heller saa cleenligha besörgdhe medh
for-læningh, athij iw nogoth sielffue formaagha.
Gust. 1 reg. 3:133.
Klenlighet, f. Finhet, tunnhet. Thes
(eterns) subtile kleenlighet. Spegel G. verk
61 (margin.).
Klenod, Klenodium, n. [Mlat. [-cleno-dium.]-] {+cleno-
dium.]+} Itt gyllene Klenodium Dauidz, til at
föresiunga. Ps. 57:1. en förnufftigh munn
är itt ädhla klenodium. Ord. 20:15. tu prydde
tigh medh purpur klädhe och medh gyllene
klenodier. Jer. 4:30. här är en skatt ther
ingen ende vppå är, och ganska mong
koste-ligh klenodier. Nah. 2:9. itt vackert och väl
arbetat klenodh. A. Laurentii Verld. speg.
127. Pärlor, Edlasteenar och annor Clenöde.
Sjölag 1667 Förs. B. 2. du förklenar Det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
