Note: This work was first published in 1993, less than 70 years ago. Sven Anér died in 2018, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 9
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
rALME-nytt
LB: Jag vill påstå att utredningen försvagades av detta genom att hovrätten fann att den här konfrontationen
inte var så stark att man kunde ta hänsyn till den - har jag fel där?
SR: Ja, jag tror att du har fel. Därför vi stod ju inför alternativet A: att kanske inte få till stånd någon
konfronatation alls; B: att Lisbeth Palme kände sig störd och inte kunde koncentrera sig på sin uppgift och att
vi då fick ofullständiga uppgifter; C: att vi fick göra konfrontationen för sent och att - det var ju så att redan
den fjortonde, alltså samma dag som det här förhöret hölls, så var det ju ute uppgifter i massmedia om att
Christer Pettersson hade gripits. Och det kom ut uppgifter i radio, och det förstod vi ju att det skulle inte sluta
den här dagen, så att säga, utan det skulle komma ut uppgifter och bilder...
LB: Ja, men jag förstår ändå inte hur det påverkar behovet av att på vanligt sätt dokumentera och se till att
rättsordningens kontrollsystem höll...
SR: Men om den som ska sättas i förhör säger att jag vägrar att låta mig bandas och inte går med på det, då
finns det inte så stora möjligheter, och då far man alltså ta det som är näst bäst, nämligen anteckna det som
sägs helt enkelt.
LB: Ja, vi är där igen: det var alltså kraven från Lisbeth Palme som ni böjde er för?
SR: Det var väl utredningens ansvar att få till stånd den här konfrontationen och att göra den så bra som
möjligt.
LB: Då vill jag fråga: uppfattar du utredningen, och även den här konfrontationen som en privat angelägenhet
för Lisbeth Palme?
SR: Nej. Och så uppfattade nog inte Lisbeth Palme det heller.
LB: Uppfattade du det som så att det viktigaste för er som utredare är att se till att man får en så god utredning
som möjligt, en så god dokumentation som möjligt?
SR: Ja, så god dokumentation som möjligt och så korrekta och fullständiga uppgifter som möjligt.
LB: Har du någonsin förut varit med om att en målsägare har ställt sådana här krav?
SR: Jag har varit med om att målsägama har ställt krav, men målen är ju inte lika från gång till annan, och om
de har varit precis likadana, det kan jag inte säga.
LB: Det är inget ovanligt i detta, menar du?
SR; Nej det är inte ovanligt att målsägama ställer krav på ett eller annat sätt. Och sedan vill jag väl också säga
att en konfrontationssituation för den som ska konfronteras, den är mycket besvärlig, och det innebär långa
väntetider, kanske, och mycket folk som passerar en polishuskorridor, och den situationen kan upplevas som
besvärande, och jag har varit med om att det har upplevts som besvärande tidigare.
OS: Ja, då ska vi gå vidare och tala om ytterligare ett förhållande i utredningen, nämligen vad som hände
omedelbart före själva attentatet, och där också Lisbeth Palmes uppgifter spelar en väsentlig roll. Det är alltså
så att den vedertagna bilden av hur mordet gick till, den är ju att mördaren stod vid fönstret till den här
riksbekanta färgaffären Dekorima och steg fram bakom paret Palme när de kom vandrande Sveavägen mot
Kungsgatan. Då gick han fram. Och så sköt han.
LB: Men faktum är att två vittnen, som befann sig mycket nära mordplatsen spontant gav en annan version
direkt efter mordet, som skulle peka på att det gick till så här i stället
Mördaren tog kontakt med och pratade med Olof Palme sekunderna före skotten. (Två skott)
Sju, åtta meter bakom paret Palme gick det närmaste vittnet, Anders. Han sade på mordnatten till polisen att
han uppfattat att de tre framför honom var i sällskap och gick och pratade en stund. Han blev så förvånad
sedan när den ena sköt den andra, sa han till polisen.
Det andra vittnet var en taxichaufför, Anders Delsbom, som hade stannat för rött ljus och tittade mot platsen
en halv minut före skotten. Och då såg han tre personer som stod och pratade, sade han till polisen. En med
ryggen mot skyltfönstret och två med ryggen mot gatan. Sedan hörde han skotten, och han såg hur mannen
föll vid mordplatsen. Men han fick aldrig mer någon fråga om den saken.
Det finns ytterligare ett vittne som tycks styrka den här versionen. Det är en man, Nicola, som strax före
mordet mötte paret Palme ungefar här, efter entrén till Skandia-huset, vid reklampelaren. Och han kände igen
Olof Palme. Han fortsatte sedan att gå längs Sveavägen och hann komma en bra bit, två kvarter ungefär, till
nästa gatukorsning. Då hörde han skotten bakom sig, vände sig om och såg att en man Olof Palme, hade
fallit borta vid mordplatsen.
Nu är det bara det att det tog Nicola ca en och en halv minut att gå från det han mötte paret Palme, här, till
dess han hörde skotten. Men det borde bara ha tagit ca fyrtio sekunder för makarna Palme att gå, från det de
9/98:10
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
