Note: This work was first published in 1993, less than 70 years ago. Sven Anér died in 2018, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 6
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
8
PALME-nytt
Den för mig helt avgörande information som jag på senare tid stött på är uttalandet av dåvarande rådmannen
och huvudsekreteraren i den inledande
Palme-/Marjasin-/kommissionen, sedermera lagmannen i Västerås Per Kjellsson.
Kjellsson entledigades, tillsammans med Maijasin, från uppdragen som huvudsekreterare resp
ordförande vid Palmekommissionen sommaren 1996; varför inte Kjellsson kunde ha fått stanna utan måste
följa Marjasin vet jag inte.
Som en av sina sista ämbetsåtgärder författade Kjellsson 1996-05-21 PM 10:6, ”Polisspåret”. Sidorna
22-31 omfattar ”Affären Chamonix”; dessa sidor fogas till denna skrivelse.
Promemorians öden kan vara av intresse. Palmekommissionen under Maijasin hann inte behandla den,
så kort tid före entledigandet av Maijasin/Kjellsson, utan promemorian överlämnades till den tillträdande s k
granskningskommissionen, under Lars Eric Ericsson. Om Ericsson och hans bisittare över huvud taget läst
Chamonix-avsnittet är ovisst; ingenting pekar på att så blivit fallet, och ingenstans i
granskningskommissionens cirka tusensidiga betänkande finns affären Chamonix refererad eller ens
antydd, ett förhållande som jag betecknar som egendomligt och som utgör en av de främsta anledningarna
till att denna anmälan till KU blir skriven.
Om, vilket jag alltså hoppas, KU går in i detta ärende kommer Affären Chamonix att for
första gången bli officiellt och offentligt belyst; det kan knappast sägas att Kjellssons
PM nådde offentligheten.
Jag fäster KLhs uppmärksamhet framför allt vid stycket ”En av grundbultama...” näst överst på sidan 28,
där Kjellsson kategoriskt konstaterar att ”inget vittne bekräftat uppgiften” (att Lidbom skulle ha befunnit sig
i Paris aktuell natt). Detta är ett påstående framfört av en jurist och huvudsekreterare vid en av riksdagen
begärd statlig kommission; det är sannerligen inte någon lös sidoreplik, fälld en passant. Kjellsson säger att
inga vittnen finns. Därmed måste han mena att även de två vittnen som UD inför mig på sin tid åberopade,
förstesekreteraren Christian Leffler samt ambassadens /franske/ chaufför, ej är godtagbara vittnen. Leffler
har gjort ett antal uttalanden, bl a i tjänsten inför sin näst högste chef, kabinettssekreteraren Lars-Åke
Nilsson, varvid han, Leffler, utförligt presenterat alla sina påstådda Insatser under den natt då Inga vittnen
sett Lidbom och då Leffler själv ej accepteras som vittne. (Sidorna 215-218 i Affären Chamonix.)
Om KU jämför Kjellssons PM om ”polisspåret” med vad granskningskommissionen i sinom tid
tog upp av polisspårets olika ingredienser kominer KU att finna att kommissionen tagit upp och på
sammanlagt minst 55 sidor i betänkandet noggrant behandlat åtta av de nio inslag som återfinns i
Kjellssons PM; enda ej behandlade inslag är Affären Chamonix, ej nämnd med en rad!
Jag finner detta så anmärkningsvärt att jag frestas tro att Lidbom från början varit tabu hos Lars Eric
Ericsson samt att anledningen till det till synes omotiverade entledigandet av Kjellsson varit just att
Kjellsson uttryckt sig kritiskt mot Lidbom och inte minst mot UD:s handläggning av ärendet Lidbom. Om
det förhåller sig så, vilket jag tror, att Carl lidbom spelat en av de allra viktigaste rollerna i detta spel, kan
avskedandet av Kjellsson direkt ha motiverats av hänsyn till Lidbom, till de åtgärder han faktiskt vidtagit
samt till de intressen han kan ha representerat Om Carl Lidbom varit själva navet i
händelseförloppet kring Olof Palmes död, och om detta förhållande måst döljas, är
naturligtvis undanröjandet av en statlig undersökningskommissions huvudsekreterare
ingen uppseendeväckande åtgärd i sammanhanget.
Det var med Kjellssons PM det ”crescendo” inleddes om vilket jag tidigare talade. Nästa uppjpft, med
denna tempobeteckning, kom till min kännedom under gårdagen. Jag hade då ett samtal med den
undersköterska, Lena Osteman (så stavad), som under mordnatten på Sabbatsbergs sjukhus tjänstgjorde
som stödperson till Lisbeth Palme och som under tiden i vaije fall fram till klockan 1 på lördagsnatten ej
vek från Lisbeth Palmes sida. Lena Östeman berättade nu för mig i går kväll att hon på Lisbeth. Palmes
initiativ, någon gång efter midnatt, ringde ett nummer till den svenska ambassaden i Parais men att ”hon
/Lena/ inte kom fram”. Något ytterligare försök att från Sabbatsberg nå ambassaden/residenset i Paris
gjordes ej under natten, enligt Lena Osteman till mig.
Jag ber KU hålla detta i minnet när jag nu övergår till den vänbok - avi vaije fall officiös karaktär-med
titeln ”Den godhjärtade buffeln” (1997), som skrevs av de båda DN-medarbetarna Per Ahlin och Mats
Bergstrand (den senare redaktör för DN Debatt).
Tydligen har Carl Lidbom, rimligen bokens inspiratör, inte varit tillfreds med den beskrivning av
Parisnatten som jag gettLAffaren Chamonix, sidorna 215-218, en beskrivning som utan korrigering i
praktiken kontrasignerats av UD:s ledning. Varför nu Lidbom önskat bygga upp ett helt nytt och fräscht
6/00:8
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
