Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 4. O’Connell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
0 CONNELL.
utan en sådan eftergift unionen skulle bli en black om
foten på England i stället för ett stöd, försvaga, ej stärka
det. Men han hade räknat utan sin herre. Den trång-
synte och halsstarrige Georg III ville ej veta af den
minsta eftergift, och så fick unionen behålla denna ka-
raktär af oblandad förödmjukelse, som i årtionden under-
höll en fruktansvärd jäsning på irland.
De irländska patrioterna hade lärt sig inse, att med
resningar ingenting stod att uträtta mot den engelska
öfvermakten. De ville nu försöka hvad som kunde ut-
rättas med en agitation som höll sig inom lagliga gränser
och inskränkte sig till ett noga bestämt praktiskt mål:
de katolska irländarnas frigörelse eller emancipation, Såsom
den med ett betecknande ord kallades, ty det gälde in-
genting mindre än att skaffa förut så godt som rättslösa
millioner fria mäns rättigheter. Lyckligtvis funno de ock
en anförare som var sitt värf vuxen. Ty sällan har någon
i samma grad som Daniel O’Connell förenat en stor folk-
ledares egenskaper: lågande hänförelse för en stor sak,
en vältalighet som rycker massorna med sig, en öfverlägsen
personlighets välde öfver människor af de mäst olika lyn-
nen, jämte förmåga att sammanhålla och rikta alla dessa
krafter mot ett gemensamt mål.
O’Connell besatt därjämte denna starka själf behärsk-
ning som aldrig går öfver en föresatt gräns. Denna gräns
sammanföll för honom med laglighetens och de konstitutio-
nella medlens. Men inom den rörde han sig med en otrolig
djärfhet. Församlingsrätten var hans vapen, och de ofta
till hundratusenden uppgående folkmassorna hörde med
vild hänryckning alla sina sekelgamla oförrätter på den
"store tribunens läppar samlade till en enda ljungande
anklagelse mot England. Han bad. ej om: han fordrade
rättvisa. Och han kunde tala i en sådan ton till Englands
statsmän, ty på en vink af honom skulle Irlands kato-
liker med hänryckning rest sig som en man. Ett sådant
välde hade aldrig förut någon irländare utöfvat öfver sina
landsmän; också låg det full sanning i det namn engels-
männen på spe gåfvo honom: ’Trlands okrönte konung".
Men när han af omständigheternas makt eller sina
anhängares otålighet drefs ut till den smala linie där lag-
ligheten slutar och upproret vidtager, då tvekade O”Con-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
