Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 4. O’Connell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IRLAND OCH PARNELL.
O’Connell utvecklade här hela sin gamla kraft, och
några af hans tal från denna tid räknas för hans yppersta.
Den gamla entusiasmen och hängifvenheten hos massorna
saknades ej häller. Och likväl misslyckades denna agita-
tion helt och hållet. Regeringen blef slutligen orolig
öfver en rörelse som hotade att växa henne öfver hufvu-
det, om den ej redan gjort det. Ett af O’Connell utlyst
möte förbjöds. Ett antal af hans yngre anhängare, som
harmades öfver hvad de kallade O’Connells brist på hand-
lingskraft, sökte förmå honom att trotsa regeringsordern.
Men O”’Connell vägrade i sista ögonblicket, och hela rö-
relsen föll därmed samman. BSjälf stäldes han under åtal
för stiftande af upproriska föreningar. En af regeringen
sammansatt jury förklarade honom skyldig, och han blef
insatt i fängelse.
Det var nämligen ej en af de minsta olyckorna i den
katolske irländarens ställning, att han inför rätta aldrig
kunde vara viss på en oväldig dom. Domarna voro alltid
protestanter, ofta skamlöst partiska, och jurylistorna upp-
gjordes af en kunglig ämbetsman. I målet mot O’Connell
voro också alla jurymännen protestanter och regeringens
lydiga värktyg. Den på detta sätt åstadkomna domen
blef dock, till regeringens stora förödmjukelse, af de högre
domstolarna i London förklarad ogiltig, såsom genom väld
tillkommen, hvarför den äfven af öfverhuset upphäfdes.
Irlands store kämpe och välgörare lefde ej länge
efter denna upprättelse. Hans sista dagar fördystrades
af svåra själs- och kroppslidanden. Han såg den förfär-
liga hungersnöden af 1846—1847 gå öfver sitt land, såg
folket under dess härjningar likgiltigt för allt annat än
möjligheten att uppehålla lifvet för dagen, såg gamla
vänner affalla och vända sig ifrån honom, beskyllande
honom för feghet. Han försjönk i svårmod och grubbel,
och den väldige, kraftige mannen, bruten både till själ
och kropp, var efter en tid endast en skugga af sig själf.
Under detta svaghetstillstånd fick fromleriet makt med
honom, och det var på en vallfart till Rom han dog i
Genua 1847.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
