Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 5. Parnell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN
AL
PARNELL. 37
förmått drifva ut honom därifrån. Men saken var, att
när Parnell talade till irländarna, undergick hela hans
yttre en fullkomlig förändring. Han behöfde ej längre
lägga band på sig: talet strömmade ut utan fjättrar, ögo-
nen sprutade lågor, och hvarenda muskel i detta eljes så
stela ansikte var i rörelse. När han så med förtrytelsen
på pannan och ord som brände sig in i deras minne
skildrade deras förnedring och visade dem medlen att
resa sig, då fann hvartenda ord genljud i deras hjärtan,
och honom som så förstått läsa uti dem ägnade de en
dyrkan som gränsade till afguderi.
Men Parnell var vid den tid dit vi nu hunnit mycket
förändrad. Det oerhörda arbete han i många år under-
kastat sig i parlamentet, dessa hela veckor genomvakade
nätter och denna ouppbhörliga själsspänning hade slutligen
undergräft en af de starkaste konstitutioner. Nervsyste-
met var angripet. Han blef retlig, hans förra själfbe-
härskning öfvergaf honom, och inom partiet klagade hans
vänner öfver en nyckfullhet som ej sällan gick öfver till
despotism. Vid denna tid förälskade han sig ända till
passion i hustrun till en af hans partivänner, mannen
begärde skilsmässa, och den med anledning däraf anstälda
rättegången väckte allmän skandal. Hans fiender för-
summade ej att slå mynt häraf, och allmänna tänkesättet
i England vändes så emot honom, att Gladstone såg sig
föranlåten i parlamentet förklara, att de liberale ej kunde
samvärka med det irländska home-rule-partiet så länge
Parnell bibehöll ledningen: hans namn i spetsen därför
vore hädanefter ett afgjort hinder för frågans lösning
med de engelska liberales bistånd.
Hade Parnell varit samme man som endast några år
förut, skulle han under sådana förhållanden ej ett enda
ögonblick stannat i villrådighet om hvilket steg han hade
att taga. Hela hans förflutna bana, hans eget värk, hans
lands väl gjorde honom till en ovillkorlig plikt att genast
afgå. Han kunde ha rätt att känna sig djupt förnärmad,
men han fick ej äfventyra den stora sak för hvilken han
lefvat. Men Parnell begick, tyvärr, det stora felet att
anse sig omistlig. Vare sig han ej ansåg någon af sina
anhängare vuxen att fatta styret, eller makten blifvit den
andligt försvagade mannen svår att lämna, allt nog: han
beslöt stanna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
