Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte akten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Femte akten. 211
För floden ja — men jökeln vräkte ned,
om två år låg det under fjällets skree.
Dock, mannens mod av skred och flod ej
bräcktes,
han grov och röjde rastlöst dagen lång,
och förrän mon igen av snö betäcktes,
hans ringa hus stod rest för tredje gång.
Tre söner hade han, de skulle gå
i skola ner i byn, och dit var långt
och bygdevägen, den var svår att nå
igenom klovet, stupande och trångt.
Vad gjorde han? Den äldste själv sig redde;
blott där, var stigen sjönk för brant och stygg,
med tåg om livet fadern honom ledde.
De andra bar han fram på arm och rygg.
Så slet han år från år och de blev män,
här fanns väl skäl att vänta gott igen.
Tre burgna herrar i den nya världen
ha glömt sin norske far och skolefärden.
Han var en kortsynt man, han ej förmådde
se utanför de sinas snäva ring.
Vad starkt som malmklang andras hjärtan nådde
var honom meningslösa bjällerkling.
Folk, fosterland, det lysande och höga
stod städse skymt av töcken för hans öga.
Men denne mannen, ödmjuk, ödmjuk var han,
på domen från sin mönstringsdag jämt bar han,
så visst som han på kind bar blygselns brand
och i sin ficka dold en stympad hand.
En brottsling var han — ja, så klart som dagen,
men det är ett, som lyser över lagen,
som skyn en högre tinnekrans har ställt
därovan Glittertinnens blanka tält.
En dålig borgare: för stat och kyrka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
