Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte akten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
212 Per Gynt.
han var ett gagnlöst träd — i skog, vid älv,
i hemmets värv, där hade han sin styrka,
där var han stor, för att han var sig själv.
Den klang han fått behöll han på sin stig,
ett gammalt strängaspel med lätet dämpat,
och därför frid med dig, som stilla kämpat,
som stred och föll i bondens lilla krig.
Det värv att hjärtan eller njurar pröva
må icke stoftet, men dess Herre öva,
dock visst och fast jag bär det hoppets bud:
den mannen står som krympling ej för Gud.
(följet skingrar sig och går. Per Gynt står ensam kvar.)
PER GYNT.
Se det, det kallar jag kristendom!
Ingenting hemskt, allt fridsamt och hyggligt.
Ja, ämnet, att vara sig själv oryggligt,
i mun på en prästman, så klok och from,
blir därmed yttermera uppbyggligt.
(ser ned i graven)
Var det kanske han, som högg sig i knogen
den dag, då jag låg på hygge i skogen?
Vem vet, om jag inte stod med min stav
vid randen av denne min själsfrändes grav,
så kunde jag tro, det var jag, som där sov
och sanndrömd hörde mitt pris och lov.
Det är riktigt ett vackert kristeligt skick
att ägna den döde en erinringsblick
med välvillig granskning av levnadsdagen,
jag har intet emot att när timmen är slagen
ta min dom av denna värdiga bygdepräst.
Nå, det dröjer förrn min sak blir föredragen,
det lär töva förrn dödgrävarn ber mig till gäst,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
