Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett statistiskt arbete om Sveriges adel, af H. Rosman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
flesta minnena från upphöjelser i adligt stånd. Ej
mindre än 98 nu lefvande ätter hafva under dessa
år blifvit naturaliserade, under det att endast 48
kunna kalla sig gammal adel, d. v. s. åberopa adlig
värdighet äldre än 1591.
Den mest intressanta och mest omfattande delen af
professor Fahlbecks arbete är den som handlar om
de döda ätterna. Det material, som här stått honom
till buds, har fullt lämpat sig för en statistisk
utredning; då det bildar ett afslutadt helt, kan det
från alla tänkbara sidor bedömas. Genom att skärskåda
ätternas lifslängd, dödsordning, sammansättning
m. m. i alla dess olika skiftningar tror sig
författaren finna, att lagar gälla för ätternas
utslocknande, lagar som äro oberoende af tidernas
skiftning, fullt säkra i sin regelbundenhet. De
uttalanden han gör i dessa frågor bilda kärnpunkten
i hans arbete, det som han sjelf tyckes betrakta
som hufvudresultatet.
De döda ätternas antal stiger till en långt högre
siffra än de lefvandes. Då kommendörsätter och
adopterade ätter räknas som särskilda, bringas den upp
till 2,324, således mer än tre gånger de lefvandes.[1] Af dessa äro dock en del endast heraldiskt döda,
d. v. s. uppflyttade i högre stånd, andra nationelt
döda genom utflyttning från Sverige. De verkligt dödas
antal kan beräknas till 2,026. Men betänker man,
att flera utdöda ätter endast äro grenar af större
stammar som ännu lefva i andra förgreningar, så måste
denna siffra än mera reduceras. Den grefliga klassen
visar den minsta procenten af döda ätter, räknadt på
samtliga inom klassen, den adliga den största.
Vid sina undersökningar grupperar författaren
ätterna hufvudsakligen efter tre grunder: åldern
vid utslocknandet, tiden för utslocknandet och
antalet led; den sistnämnda indelningen, som är den
genomgående, sammanställes stundom med en gruppering
efter tidsperioder för adlandet. De ätter som i dessa
fall behandlas äro naturligtvis icke alla de döda,
då både åldern och ledens antal för en stor del äro
okända. Så är det endast något öfver 1,200 ätter som
lemna material för en åldersundersökning och öfver
1,500 för en indelning efter led.
Det visar sig att de döda ätterna i allmänhet varit
kortlifvade. Endast en ätt har uppnått öfver 300 år –
oberäknadt ätterna af gammal adel, hvilkas åldersår
man ej kan exakt angifva. Däremot hafva 341 ätter
utgått innan de lefvat i 25 år. Redan här skönjer
man tendenser till en lag, då antalet vid en viss
ålder döda ätter stiger alldeles jemt i samma mån som
åldersperioderna sjunka. Likartad blir slutsatsen vid
grupperingen efter led. Antalet ätter, som lefvat
i endast ett led, d. v. s. utgått med ättefadern,
är större än tvåledsätternas o. s. v. ända tills
nioledsätterna visa den lägsta siffran; af de under
beräkningen indragna ätterna hafva 528, d. v. s. mer än en
tredjedel, dött med grundläggaren, och endast två lefvat i nio led.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
