Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett statistiskt arbete om Sveriges adel, af H. Rosman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Detsamma kan iakttagas vare sig man räknar de gifta
i procent af samtliga mankön eller endast i procent
af de giftasvuxna. Antalet lefvande födda barn blir
allt mindre för hvarje led, både då man räknar dem i
medeltal på äktenskap eller i medeltal på fruktsamma
äktenskap. I analogi därmed ökas de barnlösa
äktenskapen temligen regelbundet med leden, dock så
att i sista ledet steriliteten plötsligen bryter fram
i mångdubbelt mått. Och slutligen tyckes det äfven
som om en ökad dödlighet i unga år betecknar vägen mot
förintelse. Den återfinnes vid leden lika regelbundet
som de öfriga faktorerna. Och ju större familjen är,
dess mera ökas barnadödligheten. Denna dödlighet
tyckes ej vara beroende på tidsförhållandena, då den
visar sig vid ganska ensartad procentsiffra under
olika tider.
Alla dessa slutsatser äro onekligen intressanta. Man
kan visserligen anmärka att det är naturligt,
att de här nämnda s. k. statistiska dödsorsakerna
skola hafva funnits, och att de äfven måste af
forskaren iakttagas, då det är döda ätter han
studerar, men märkligt är i alla händelser att se,
huru detta dödsarbete successivt förberedes redan
i föregående led, och man gör sig ovilkorligen
den frågan, hvarför icke i något enstaka led
t. ex. giftermålsfrekvensen eller antalet mankön varit
i tillfälligt stigande. Professor Fahlbeck besvarar
frågan med antagandet att det finnes en lag som
reglerar dödssättet för de historiska ätterna. Han
tror äfven, att samma krafter, som verkat till de
döda adelsätternas undergång, alltjemt arbeta inom de
högre klasserna, utan att man dock kan förutsäga att
alla dessa släkter skola dö. Och det är troligt att
de ätter, som utslockna, i likhet med de undersökta
adelsätterna dö småningom, efter enahanda förebud
och på samma sätt, om ock i vexlande tempo.
Dessa slutsatser äro de definitiva, som
författaren tror sig kunna med säkerhet draga ur
sina premisser. Men han går än ett steg vidare –
för att söka orsaken till orsaken. Utan att vilja
tillskrifva sina tankar ett slutgiltigt värde, gör
han såsom ett slags epilog till sin undersökning
några nya spekulationer öfver den gamla frågan om
släkternas undergång. Redan förut har han gentemot en
del utländska författare framhållit att det endast är
de historiska ätterna som skola dö, ej samtliga; nu
sluter han sig vid sin sträfvan efter grunden till den
uppfattning, som i de högre släkternas undergång ser
en verkan, åtminstone delvis, af degeneration. Men
denna är hvarken af fysisk eller moralisk art,
utan uteslutande en reproduktionens degeneration,
ett försvagande af fortplantningens kraft. Den inre
orsaken till försvagandet tror han vara det högt
utvecklande nervlifvet och hjärnverksamheten, däremot
ej ingiftet, såsom många påstått. En yttre orsak
är celibatet, som tyckes förekomma talrikare inom
de högre klasserna än de lägre. Det är framförallt
ekonomiska förhållanden samt högre andliga fordringar
med en stigande kultur, som förorsaka celibaten;
liksom i det gamla Rom torde också en ytterlig
kvinnoemancipation inom de högre klasserna verka i
samma riktning.
I arbetets sista afdelning, om lefvande och döda
ätter, egnar författaren äfven några ord åt likartade
sociala frågor. Efter att hafva gjort några historiska
beräkningar rörande ätterna, hvarvid han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
