Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett statistiskt arbete om Sveriges adel, af H. Rosman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
naturlagar bunden hushållning eller i den sociala
organismen bör knappast kunna tillmätas någon
betydelse, för såvidt den icke är erkänd af naturen
eller samhället sjelft. Då man godtyckligt gjort den
fysiska afgränsningen i tiden och afskilt den manliga
ätten från den kvinliga, måste man känna sig tveksam
mot resultaten och misstänka, att regelbundheten
i företeelserna närmare sammanhänger med andra
förhållanden än dem, som röra den manliga ätten
såsom sådan.
Uppfattningen af ättebegreppet vexlar med folkens
kultur- och samfunds-förhållanden. Ovisst torde vara,
om man kan tala om att den manliga ätten utsöndrat
sig från den gemensamma så tidigt och så fullständigt
som författaren vill anse, åtminstone i det allmänna
medvetandet. Att man redan under medeltiden i
vårt land hade någon utpräglad uppfattning om
samhörighet under fäderneslägten är ej bevisadt;
snarare tyckes en viss likmätighet framgå af
den ganska vanliga seden bland adeln att anlägga
moderns vapen samt af de samtida slägtböckerna,
hvilka lika fullständigt angifva kvinliga som manliga
descendenter, sammanförande alla såsom ättefaderns
»slägt». Det inväxande bruket af tillnamn torde
först hafva fixerat den mer speciella betydelsen
af ättebegreppet, snarare än tvärtom. Alla dessa
förhållanden äro för öfrigt så skiftande, beroende
på tillfälliga sociala eller politiska kastningar,
att det är svårt att ens fastslå den ledande grunden.
En historisk ätt – en ensidigt manlig – kan tänkas
under flera former. Antingen räcker den så långt
tillbaka som forskningen för tillfället kan leda
sambandet eller omfattar den alla personer med samma
tillnamn eller alla som äro förenade genom några
kulturella eller sociala band jemte de fysiska. Vill
man se ätten såsom en i samhället gifven enhet kan
man knappast göra det annat än med det sistnämnda
slaget af ätter. Liksom folket blir en nation endast
då det har andra gemensamma drag än de fysiska –
efter dessa mätas knappast numera folkens samhörighet
– så blir slägten en social faktor endast om den
verkligen varit bunden af gemensamma intressen eller
gemensamma kulturdrag, hvilka då vanligen yttrat
sig i slägtmedlemmarnas känsla af samhörighet. Det
torde endast vara en sådan slägt som i fullaste
bemärkelse kan jemföras med ett folk och betraktas
såsom en integrerande del af en nation. Sådana voro
de gamla grekiska och romerska ätterna, om hvilkas
utslocknande de klassiska författarne tala; de voro
helgjutna genom sin sociala afgränsning. Sådana
äro de ätter, som ingå i de lägre kulturfolkens
samfundsorganisation – vare sig nu individen räknar
sig såsom medlem endast af en manlig ätt eller af
flera ätter på mans- eller kvinnosidan. Sådana äro
äfven de svenska adelsätterna. De ståndsvilkor,
som gält för individerna inom ätten, hafva haft
sin grund just i härstamningen och ättebandet och
sålunda gjort känslan af samhörighet nödvändig. Det
är framförallt från denna synpunkt adelsätterna kunna
vara lämpliga att studera för ett syfte sådant som
det föreliggande – ej endast därför att de äro mera
kända än andra ätter. Det berättigade i studiet af
ätten såsom en folkgrupp är olika för skilda tider
och folk, beroende på ättens tillfälliga betydelse
i samhället; på samma gång
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
