- Project Runeberg -  Svenska expeditioner till Spetsbergen och Jan Mayen åren 1863-64 /
221

(1867) [MARC] Author: Nils Christoffer Dunér, Adolf Erik Nordenskiöld
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Anteckningar från en resa till Ishafvet i trakten af Jan Mayen, år 1863 af Aug. Quennerstedt

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

någon gång hardt när vädjats till ishackan eller bössan.
Stundom händer det att fartyget drifver ifrån, så att
den fångst man gjort får lemnas i sticket, åtminstone
tillsvidare. Af sådana tillfällen har, efter hvad man
berättat, en och annan begagnat sig för att utan eget
besvär få full laddning.

Från de förutnämnda högarne släpas efter slutad
fångst skinnen ombord öfver isen. Dessa blifva dervid
hoprullade, så att hårsidan kommer ytterst. 1—2 gamla
eller 3 ungar anses såsom full mansbörda. Är fångsten
betydlig och vägen till fartyget lång, så pröfvar denna
transport till det yttersta manskapets krafter. Så mycket
som möjligt följer man hvarandras spår för att få en
mera glättad och jemn bana. Ej sällan händer det att
någon af manskapet härunder går förlorad på isen.
En plötsligen uppkommande snötjocka kan göra en
mindre van isvandrare vilse om vägen eller också blir
frestelsen till en stunds hvila efter det hårda arbetet alltför
stark, och man försjunker inom kort i en dödbringande
sömn. Under en föregående resa hade Jan Mayen på
en dag förlorat tvenne man. Den ene återfanns icke
oaktadt allt sökande, den andre påträffades slutligen död
på isen. Den sinnets förhärdning, som lätt åtföljer
fångstlifvet — mera ett slagtare- än ett jägarelif — och
umgänget med en natur, som minst är egnad att
uppväcka menniskosjälens blidare känslor, gör dock att
sådana olyckstillfällen å kamraternes sida betraktas med
ganska stor likgiltighet. Så hade den återfunne döde
ombord en bror, som utan minsta tecken till rörelse
kunde betrakta hans stelnade drag.

På eftermiddagen, då vi med fartyget något närmat
oss fångstplatsen, gick jag med ett par man ut på isen.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 15:24:50 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/polexp1863/0245.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free