Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tionde Kapitlet. Om eskimåerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Pok svarade: Naturligtvis. Då vi kastat ankar utanför de
många husen, blef jag med min aflidne följesven hemtad i land
med en vacker båt om 14 åror. Men i fall vi hade mera lust att
ro i våra kajaker vid sidan af båten, så fingo vi lof dertill. Då vi
närmade oss stranden, voro der så många menniskor, som sågo på
oss, som myggor i en myggsvärm.
Perssok frågade: Var du alls icke rädd?
Pok svarade: Nej. Då vi gått i land, mötte vi strax en vagn,
stor som ett hus och försedd med fönster, i hvilken vi skulle föras
upp till kungen.
Perssok sade: Huru ser konungens hus ut?
Pok svarade: Det liknar alldeles ett mycket stort isfjell.
Taket är af messing. I husets förstuga kunna 20 grönländska tält
uppställas, och på båda sidor om den långa ingången stodo många
män med vapen.
Perssok sade: Voro de rustade för att fånga renar och
sälhundar?
Pok sade: Nej. För det han är så stor, måste han passas
af de många beväpnade männen. Jag skall nog förtälja eder mera
sedan.
Perssok sade: Förtälj blott. Din berättelse är underhållande.
Pok sade: I huset var mycket folk med metallglänsande
kläder.
Perssok afbröt: Våra simpla hus likna visst icke dessa rum.
Pok fortsatte: Medan vi gingo in i den långa gången, följde
oss många beväpnade män och stodo ikring oss. Deras vapen
voro förskräckliga.
Perssok genmälde: Dock nu var du väl rädd?
Pok svarade: Jag var ej rädd, ty jag kunde se, att de ej
skulle göra oss något ondt.
Perssok sade: Förtälj mera.
Pok svarade: Ändtligen kommo vi till ett mycket stort rum,
helt och hållet uppfyldt af store herrar. Men dock blefvo de
mycket små, då den allra högste kom innanför dörren. De bugade
sig alla till golfvet och jag med. Nu begynte jag att darra och
visste ej hvilken var den förnämste. Kungen frågade mig,
förstår du något danska, »danskimik», så kalla de deras språk. Jag
svarade honom »Naj», det enda ord jag kan af danska. Jag bad
Jafe tacka konungen för det han älskade oss så mycket, att han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
