Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Petter Hallqvist och Spader dam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
104 UR ONKEL ADAMS PORTFÖLJ.
småningom förtrolig med vägen och förskaffar sig, om möjligt, ett
hyggligt bemötande på gästgifvaregårdarna.
Detta var just min kasus att vara hemmastadd och taga den
bittra dagen som den söta och ej låta små motgångar, en vältning,
en tre timmars färd på milen eller en fyra timmars väntan på
»re-sarven» nedstämma humöret.
Man rådde ej för att man stod väl i vantarna der och hvar hos
gästgifvar folket och var en välkommen och glad gäst.
Jag undrar just, hur vår tids ungdom, som åker på järnväg,
skall lära sig all den människokännedom, som behöfves på lifvets
långa väg. Det kommer att saknas förstudier i tålamodets dygd
- i ihärdighet - i förmåga att ta allt temligen lätt och hoppas
på framtiden och lära sig, att det gifves mycket godt, mycket vänligt
och många glada minnen, som ungdomen nu i ilande fart reser förbi
eller ifrån.
Von M. och jag hade två hästar och åkte som herrskap på
bondvagnarna; men våra ytterplagg voro särdeles tunna, så att vi riktigt
gladde oss, då vi på afstånd sågo en skog, som kunde skydda oss
för blåsten. Jag minns än, huru skönt och varmt det kändes i skogen
vid tio graders köld med blåst.
Jag - kännare af vägen - hade ordnat resan så, att vi om
qvällen skulle inträffa på F. gästgif varegård, den bästa på hela den
långa vägen - ett rikt, hyggligt folk - allt putsadt och fint, varmt
rum, god mat, godt kaffe och, framför allt, ett utmärkt hyggligt
bemötande. Det var ett gammaldags hus utan krus och komplimanger,
men med hjärtlig välmening utpräglad i allt.
Tjänstfolket var det gamla. Hållkarlen var gamle Per med
röda näsan, och själfva hästarna voro gamla bekanta.
»Der skola vi må som perla i guld», tröstade jag von M., som,
jämmerligen frysande i sin kappa, emellanåt mumlade något om
gemena vägar, blåsten och hästkrakar, som aldrig kommo fram. Och
det vardt mörkt klockan tre eftermiddagen, som det brukar här i
Sverige jultiden.
Förr än kring klockan nio kunde vi ej hoppas att vara framme
i F.; men jag beskref det varma rummet innanför salen så lifligt, att
von M., om han ej haft kroppen med sig, skulle känt sig så treflig,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
