Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Konung Gustaf III:s Samtida - 140. Abraham Niklas Edelcrantz - 141. Carl Fredric Adelcrantz
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
140.
Abraham Niklas Edelcrantz.
Den 28 Julii 1754 föddes i Åbo Professoren vid
dervarande Akademi, C. A. Clewbergs son, Abrabam Niklas,
hvilken, till följe dels af inre kallelse, dels af sin faders
exempel, beslöt gå den akademiska vägen och dervid hann
till Akademiens Bibliothekarie. Ett tal på vers öfver den
år 1782 aflidna Enkedrottningen Lovisa Ulrika väckte
mycken uppmärksamhet, äfven Gustaf III:s, och föranledde
författarens kallande till Stockholm, der han förordnades
Andre Direktör vid Spektaklerna och Konungens
Hand-Sekreterare. Hans lycka var härmedelst gjord och dessa
första utmärkelser följdes snart af andra. Han insattes i
Tull-Direktionen, erhöll adelskap och sedermera Friherrlig
värdighet, steg från Andre till Förste Direktör vid Theatern,
blef Öfver-Intendent, President i Kommers-Kollegium och
Kommendör af Nordstjerne-Orden, hvarförutan han inkallades
i alla Svenska Akademier och i en mängd utländska,
blef stiftare och Direktör för Landtbruks-Akademien samt
medlem af en mängd Kommitéer. Sverige har väl i senare
tider haft exempel på personer, hvilka, så till sägandes,
kastats från den ena befattningen till den andra, äfven de
mest olikartade, och beklädt nästan alla slags embeten;
men af personer, som verkligen ägt skicklighet och varit
hemmastadda på alla dessa platser, har det kanske icke
haft någon, jemförlig med Edelcrantz. Vitterheten, hvari
han först utmärkte sig med det ofvannämnda sorgetalet,
med ett Ode till Svenska Folket, med ett par dramatiska
tillfällighetsstycken samt med en öfversättning af den
Engelska folksången: God save the King, öfvergaf han väl
egentligen aldrig, men hade, under den tilltagande
mängden af göromål, föga tid att ägna deråt. Han upphörde
likväl aldrig att älska henne, och man måste beklaga, att
han ej mer fick sysselsätta sig med hennes värf, ty de
spridda försök deri, han efterlemnat, visa tillräckligt hans
kallelse för hennes yrken. Han hade emedlertid kallelse
för nästan alla vetandets arter, men vetenskaperna, likasom
vitterheten, måste å sin sida också beklaga, att han ej fick
helt och uteslutande tillhöra någon viss bland dem.
Nu tillhörde han dem alla, och hvad han gjort inom dem,
ger ett begrepp om hvad han kunnat göra med hågen och
bemödanderna rigtade på en viss bland dem. Han är
skapare af den Svenska telegrafen, en ny art luftpump, och
flera förbättringar vid ångmachinerna härleda sig från
honom, äfvensom dessa sistnämndas införande i fäderneslandet
är hans verk, medelst den skicklige Engelske
mekanikern Owens inkallande hit. Åt slöjderna hoppades han
gifva en ny lyftning, hvilken afsigt i synnerhet låg till
grund för hans föreslagna stadgar för Landtbruks
Akademien, ehuru han icke kunde genomföra denna afsigt såsom
han önskat. En linspånads-machin, uppfunnen af honom,
och som sannolikt skulle kunnat blifva af oberäknelig nytta,
hann ej af honom utvecklas till den fullkomlighet han skulle
önskat. Hans fiender, som ej kunde bestrida hans
mångfaldiga förtjenster, sökte likväl nedsätta dem genom
sido-beskyllningar och anklagade honom för egennytta, samt
tillställde en rättegång mot honom i och för hans
theater-förvaltning. Utom det, att ett sinne, sådant som hans,
genom sjelfva sin karakter visar sig upphöjdt öfver
möjligheten af ett lågt vinstbegär, ådagalade sjelfva processens
utgång beskyllningens grundlöshet, äfvensom den visades
deraf, alt Edelcrantz, oaktadt sitt sparsamma lefnadssätt
och de många tillfällen han kunnat äga att rikta sig, likväl
efterlemnade föga eller intet. Han afled i Stockholm den
21 Mars 1821. Den stadga och jemnhet i lynnet, som
alltid utmärkte honom, öfvergåfvo honom icke heller på
sotsängen och i sjelfva dödsminuten. Under sin sjukdom
sysselsatte han sig, liksom i det friska tillståndet, med sina
vanliga arbeten och forskningar, och då han kände det
sista ögonblicket nalkas, följde han uppmärksamt krafternas
småningom försvinnande, samt dog med ordet: Nu på
läpparna, ett tecken, att han just då kände sig fattad af den
iskalla handen.
141.
Carl Fredric Adelcrantz,
född den 3 Januari 1716 i Stockholm, der hans fader då
var Stadsarkitekt, sedan Byggnads-borgmästare, gick,
likasom Nicodemus Tessin, i sin faders fotspår och beträdde
hans lefnadsbana. Detta kunde likväl icke ske förr, än
efter dennes död, emedan hans far, som erfarit så mycken
förföljelse och obehag i och för utöfningen af sin konst —
han hade jemte Tessin uppdrag med byggandet af
Stockholms slott och invecklades derigenom i de partistrider,
för hvilka denne var nära att bli ett offer — ville frälsa
honom undan sina missöden och förmådde honom sålunda
att ingå i Kammar-Rätten eller Kammar-Revissionen sasom
detta embetsverk då kallades. Sedan fadren aflidit år 1739,
beslöt likväl sonen att följa sin böjelse och ägna sig åt de
bildande konsterna samt deribland särskildt åt arkitekturen,
för hvilket ändamål han företog en utländsk resa. Efter
hemkomsten derifrån användes han att fullborda byggnaden
af Stockholms slott, hvaraf Kansliflygeln och Lejonbacken
äro hans verk, och utsändes sedermera å nyo för att
inkalla främmande konstnärer samt uppköpa möbler och konst-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
