Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den svenska psalmboken - V. Kristligt sinne och förhållande - 392. Den blida vår är inne - Sommaren - 393. Naturen åter träder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Och kärleken därinne
Lik vårens morgon gry.
5.
Snart våren är förliden.
Men, Jesu, när oss bliv.
Med oskulden och friden
Du oss din Ande giv,
Att hjärtats stormar tystna
Och själen uti ro
Till dina bud må lyssna,
På dina löften tro.
6.
Låt ymnigheten flöda
Med glädjen kring vår bygd;
Gör landet rikt på gröda,
Gör folket rikt på dygd.
Som bröder må vi vandra
En stund i gruset än,
Som bröder se varandra
En gång hos dig igen!
J. O. Wallin (1779—1839).
Sommaren.
393.
Naturen åter träder
Förnyad fram i högtidsskrud.
Allt av din nåd sig gläder,
Du världens Skapare och Gud!
Av solens milda strålar
Förlänges glädjens dag,
Och blommans knopp du målar
Med färger och behag.
Du fröjdar alla väsen
Med känslan av din nåd.
Din dagg på låga gräsen
Är ymnighetens förebåd.
2.
Dig, milde Fader, ärar
Allt vad du liv och anda gett:
Dig prisa luftens härar,
Dem din försyn ett bord berett;
Dig prisa regnets droppar
Och vindens ljuva fläkt
Och fruktens späda knoppar
Och trädets rika dräkt
Och havets vilda vågor
Och bäckens lena fall
Och blixtens klara lågor
Och åskans dunder, fart och knall.
3.
Till dig naturen sänder,
O Skapare, sin högtidssång.
Dig prisa flodens stränder,
Dig prisar källans friska språng,
De stjärnbeströdda himlar
Och djupets mörka stig;
Allt vad i böljan vimlar,
Allt, Fader, prisar dig;
Och allt vad ljuset gläder
Och allt vad jorden bär,
Till dig med lovsång träder
Och vittne om din godhet är.
4.
Från berg och dalar skallar
Till Herrens lov ett återljud,
Som dig, o mänska, kallar
Att böja hjärtat till din Gud.
Dig hugnar fältets gröda
Och axets böjda topp:
Så glöm i dag din möda
Och gläd dig i ditt hopp!
Lär dina plikter sköta
Med nöjt och helgat bröst,
Så skall du en gång möta
I lugn din ålders sena höst!
S. Ödmann (1750—1829).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
