Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Forntiden - Runinskrifterna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RUNINSKRIFTERNA. 71
Enligt en äldre anteckning fördes dessa stenar till Valla gård i S:t Lars
s:n, där de upprestes vid en gftrdesgård. Härifrån förflyttades de år
1817 och lades som hvalf under en bro strax invid inkörsvägen till går¬
den. Med ledning af den gamla anteckningen upptäcktes stenarna ånyo
år 1904 samt äro nu hopsatta och resta å gårdsplanen.
En bautasten å Akerstads ägor i Skeda s:n förflyttades på 1840-talet
till Linköpings gamla griftegård samt försågs med inskrift öfver en
vid denna tid afliden och där begrafd militär. Stenen kvarstår ännu å
griftegården. Detta anföres endast som exempel.
Som förut är omnämndt, anlades graffälten under vikingatiden invid
de olika byarna. Att runstenar restes äfven å dessa graffUlt, åtminstone
i allmänhet, är mycket antagligt. Att de nu oftast stå så enstaka, beror
på förflyttningar eller rubbningar af förr omgifvande minnesstenar,
stensättningar eller grafhögar vid uppodlande af markerna.
Den äldsta runraden bestod af 24 runor och var — om äfven med en
eller annan skiljaktighet — gemensam för alla germanska folk. Enligt
danske språkforskaren Wimmer skulle densamma härleda sig från latin¬
ska alfabetet i den första kejsartiden. O. von Friesen har emellertid
för icke länge sedan framlagt en annan teori, enligt hvilken goterna,
som redan i det andra århundradet e. Kr. slagit sig ner norr om Svarta
hafvet, där skulle lärt känna den grekiska och latinska skriften. Först
togo de i bruk den grekiska skriften, hvilken de sedermera fullständi-
gade med några bokstafstecken ur det latinska alfabetet, enär grekiskan
saknade tecken för några gotiska ljud, dem latinet ägde. Arkeologien
visar, att dessa goter, som under flera århundraden bevarade sitt språk,
vidmakthöllo förbindelser med sina stamförvanter. och fränder i län¬
derna kring Östersjön. På så vis spred sig kunskapen om runorna mot
norr, ehuru de efter hand antogo en mer rätlinig form, på grund af
bristande tillgång på de klassiska folkens skrifmateriel, hvarför de i
stället ristades på trä. Denna runrad med 24 typer har blifvit kallad
den äldre runraden eller den urnordiska.
Denna äldre runrad undergick emellertid en betydande förändring
här i Norden, där tecknens antal nu minskades till 16. Denna »utveck¬
ling* var afslutad omkring 800, men leder icke till en runrad, som var
lika öfver hela Norden. »Vi få nämligen», säger v. F., »två hufvudfor-
mer af den 16-typiga runraden, en svensk (och norsk) och en dansk.»
Den svenska runraden begagnades länge inom vårt land, men genom
den lifliga förbindelse, hvari svenskarna så småningom komrao med dan¬
skarna under 900- och 1000-talen, undanträngdes den svenska runraden
af den danska, som med 1000-talets början upptages äfven här i
Sverige.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
