Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Forntiden - Runinskrifterna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
80 RUNINSKRIFTERNA.
hvarvid han in extenso anförde den strof, som slagit mest an på honom,
eller hvilken han ansåg mest hedrande för den aflidne — denne gjordes
ju här till en ättling af den berömde Didrik af Bern. För att än ytter¬
ligare förkorta dikten hoppade han öfver åtskilliga led och öfvergick
från den andra afdelningen till den tolfte, hvilket han naturligtvis
kunde göra, då den publik, till hvilken han vände sig, ju fullkomligt
kände till dikten och af hans antydningar utan svårighet kunde förstå
meningen.»
Men äfven andra öfversättningar af denna inskrift äfvensom olika
uppfattningar och tolkningar af densamma återfinnas hos skilda för¬
fattare. Desamma angifvas här emellertid endast så kortfattadt som
möjligt.
Den nordiske språkforskaren G. Stephens säger (Antikv. Tidskr. V.
1870-talet) bl. a., att denna sten tillhör det hedniska Sverige i nionde
seklet och är en fotografisk bild af tiden. Allt är »blod och järn». Må
denna stolta sten, tillägger han, länge stå på Östergötlands slätter att
förtälja om hredgoterna och gamla Sverige i den senare bragdrika
järnåldern!
Om namnet hred-goter säger Stephens: *hraip kutum, d. pl. hred¬
goterna, som jag tror ännu de konfedererade folklanden Öster- och
Västergötland».
L. F. Läffler (Antikv. Tidskr. VI, 1880) sökte tolka inskriften å
toppytan, hvilken vid denna tid Bugge lämnat olöst, och påvisade med
angifna skäl dessutom, att den del af runinskriften, som är affattad
med de äldsta runorna, verkligen hade en språklig betydelse och i så¬
dant fall voro använda i någon art af lönnskrift. Vid denna tid ansåg
Bugge med anslutning till H. Hildebrand, att afsikten med dessa runor
endast var att gifva minnesmärket en ärevördig och hemlighetsfull prä¬
gel. Stephens hade åter uttalat en förmodan, att det med äldre runor
skrifna antingen var lönnskrift eller förkortad skrift. Slutet af in¬
skriften tolkar Läffler: »Bjare, den heliga ting förestående, (är) run-
inästaren.»
Viktor Rydberg (V. H. o. Antikv. Ak:s handl. n. f. XI, 1893) söker visa
inskriftens samhörighet med äldre historiska sagoberättelser, särskildt
med Lodbrokssagan, samt ådagalägga, huru de flesta Rökstensnamnen
hafva sina motsvarigheter i sistnämnda saga. Att det var i Östergöt¬
land, säger denne förf. vidare, ett minnesmärke sådant som Rökstenen
kom till stånd, och att de å stenen omtalade hjältarne och tilldragel¬
serna där voro »folkminnen», förklaras af att den hedniska Lodbroks¬
sagan där var lokaliserad. Och att denna lokalisering var vida känd
utanför Östergötlands gränser, bevisar fornlitteraturen. Den isländska
sägnen gör Lodbroks svärfader Herröd till konung eller jarl i Öster¬
götland. Saxo gör Herothus (Herröd), Lodbroks svärfader, till konung
i Sverige. Vilmund (Vilin 1. Velin) är i Fornaldarsagan ättling af
Bose, en östgötisk hjälte, Herröds fosterbroder. Heidrek, fadern till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
