Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Medeltiden - IV. Unionstiden - 2. Under k. Karl VIII - Ringstaholm - 3. Riksföreståndaretiden till unionens slut - Sten Sture
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UNIONSTIDEN. 181
samma, om de sändas som utposter, samt »göra dem kostgärd, som före
slottet ligga».
Slottet blef sedermera intaget och afbrändt. Den 21 mars ingicks
en förlikning i närvaro af Ivar Axelsson Tott och Gustaf Karlsson
Gumsehufvud samt Karl Knutsson Gera och Erik Magnusson örnfot.
Förlikningsbrefvet är utfärdadt af »bönder, landbor och menige allmo¬
gen, som bo i Ringstadholms län», och gäller »de svenner, som nu voro
belägrade på Ringstadholm», hvilka erhöllo tillgift för all den skada
och ovilja, de genom dråp o. s. v. åsamkat sig. Brefvet är utfärdadt
från Söderköping och besegladt af Ringstadholms läns häradshöfdingar.
3.
Riksföreståndaretiden till unionens slut.
Sten Sture (1470—1497) blef efter k. Karl VIII Knutssons död vald
till riksföreståndare. Oenigheten bland Sveriges stormän fortfor, hvar-
till kommo de danska anspråken. Med danskarna blef emellertid ett
stillestånd uppgjordt i april 1471, hvilket skulle fortgå till midsommar,
till hvilken tid ett möte beramades vid Stegeborg emellan konung
Kristian med rådsherrar och Sten Sture med Sveriges råd m. fl. för att
där förhandla, så »att1 dessa tre riken måtte komma i en fridsam och
kärlig förbindelse tillsamman». Andra möten planerades äfven, och
konungen lofvade att komma »fridsamt som en mild herre och icke som
tiende». Men hvarken det ena eller andra blef verklighet.
Redan i juli månad s. å. hade konung Kristian ankommit till
Sverige med en stor krigshär. Sten Sture hade nu sammankallat in-
vånarne af alla stånd från Östergötland, Västergötland och Småland till
ett möte i Vadstena. Den 4 september utfärdades därifrån en skrifvelse
med förklaring, att som konung Kristians styrelse varit fördärfbrin-
gande i många afseenden, och det icke var att lita på hans löften,
*kulle han icke tagas till konung, och då nära nog hela riket därom
var enigt, ville man bereda sig på att följa herr Sten till Stockholm
för att afvärja rikets fördärf.
Slutet häraf blef sedermera den afgörande striden vid Brunkeberg i
Stockholm, där Sten Sture efter en svår strid vann en lysande seger.
1 denna strid deltogo äfven östgötar, under befäl af de förut omtalade
östgötarna Karl Knutsson Gera och Erik Magnusson Örnfot.
Under följande vår, 1472, höllos två rådsmöten i Söderköping.
Efter slaget vid Brunkeberg hade Sverige jämförelsevis lugnt un¬
der ett fjärdedels sekel. Men de adliga herrarnas stora makt försvå¬
rade i hög grad Sten Stures styrelse. Den mäktigaste bland dem var
Ivar Axelsson Tott, som hade stora förläningar både i Sverige och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
