Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Medeltiden - IV. Unionstiden - 3. Riksföreståndaretiden till unionens slut - Stegeborgs slott - Riksmöte i Linköping - Upprorstid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UNIONSTIDEN. 183
herre, skalle de få fara fria och skulle icke något förfång göras på deras
gods, ägodelar eller personer, ty de hafva visat sig som trogne danne-
svenner om föreskrifna slottslofven efter deras kära döde herres befall¬
ning». Denna öfverenskommelse är »gifven och skrifven» i Söder¬
köping.
Såväl ärkebiskopen som Linköpingsbiskopen ville, att Svante Nils¬
son skulle få behålla slottet åtminstone under ett år, men riksförestån¬
daren lämnade det åt Erik Turesson Bielke.
Riksmöte i Linköping. Efter åtskilliga förhandlingar samman¬
kallade riksföreståndaren slutligen rådets medlemmar, fullmäktige från
lagsagorna, särskildt från Dalarne och Kopparberget, samt från köp¬
städerna till ett möte i Linköping i mars 1495. Här voro nu bl. a.
rikets alla biskopar samlade, med undantag af Abobiskopen samt biskopen
i Växjö, där biskopsstolen för tillfället var ledig.
Af det utfärdade brefvet angående detta möte erfares, att »alle voro
öfverens i fast broderskap, vänlig och kärlig vänskap på alla sidor med
vår käre höfvitsman herr Sten Sture och desslikes han med oss i alla
ärenden och punkter och i allt, som i annan måtto kan Sveriges rike
beröra». Vid det tillstundande mötet i Kalmar med Sveriges, Dan¬
marks och Norges råd skulle Uppsala, Linköpings och Strängnäs-
biskoparne vara närvarande tillsammans med herr Sten och några flere
af de yppersta och äldste af Sveriges råd. De förde med sig anmaning,
»att alla rikets innebyggare till det yttersta och bästa skulle beskärma
och försvara Sverige samt att, så långt Gud allsmäktig och Sveriges
patroner gifva nåd till, med vår käre höfvitsman afvärja rikets för-
därf antingen mot de omilda ryssarna eller andra riksens fiender^.
Upprorstid. Allt syntes sålunda godt och väl. Under det därpå
följande kriget med ryssarne blefvo emellertid Sten Sture och Svante
Nilsson oense. Denna osämja och det gamla missnöjet togo nu ut sin
rätt. och tillfället ansågs från visst håll lämpligt att på allvar få en
utländsk konung. I spetsen för unionsvännerna ställde sig Svante Nils¬
son samt ärkebiskop Jakob Ulfsson örnfoc. Vid ett möte i Stock¬
holm i början af år 1497 förklarades äfven riksföreståndaren afsatt
från sitt ämbete med en hel del skamliga och orättrådiga beskyllningar
som bevekelsegrund.
Att de upproriska ansågo sig kunna utöfva regeringsmakten utvisar
ett från Almarestäk utfärdadt bref af den 20 juni 1497, i hvilket ärke¬
biskop Jakob jämte fyra andra rådsherrar, hvaribland Nils Bosson Grip,
kort därefter östgötalagman, samt Linköpingsbiskopen Henriks befull-
mäktigade ombud befriade Linköpings borgare från erläggande af tull
vid Stegeborg. Brefvet, som är utfärdadt. till »alle borgmästare, råd
och menigheter i Linköpings stad», framhåller, att dessa rådsherrar voro
församlade för riksens ärenden, hvarom de förut skrifvit. Deras »käre
medbroder, ärlig och välbördig man» Nils Bosson hade tillskrifvit dem,
»hvad nöd och tvång T hafven dit med lång forsling, färdelön och men-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
