Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Medeltiden - IV. Unionstiden - 4. Under unionstiden - Det andliga väldet - Domare och lagstiftning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UNIONSTIDEN. 211
världsliga stormännen icke vidare brydde sig om bannlysningarna, icke
ens de påfliga. Detta var beroende af, att bannlysningarna af de and¬
liga ofta användes i egennyttiga afsikter. Prästerna bannlyste äfven
hvarandra. Så bannlyste biskop Knut i Linköping jämte ett par andra
biskopar år 1410 domprosten i Uppsala i en bulla, utfärdad från Vad¬
stena. Understundom var anledningen till bannlysningen ringa nog.
Så gifver Linköpings domkapitel i juli 1413 en prost i uppdrag att
tillhålla en riddare, att, vid stralf af bannlysning, till Vadstena kloster
öfverlämna en häst, som af annan person blifvit testamenterad till klost¬
ret. Nämnda uppdrag har emellertid antingen icke blifvit utfördt eller
ock har hotet om bannlysningen icke haft åsyftad verkan. I febr. 1414
gifver nämligen domkapitlet i uppdrag åt en annan af stiftets prostar
att tillhålla den nämnde riddarens fogde att vid straff af bannlysning
öfverlämna hästen.
Gudstjänsten hölls emellertid i all helgd. Aflatsbrefven framlockade
inånga gåfvor till de kyrkliga stiftelserna såväl af andliga som
världsliga.
I samband härmed må nämnas, att vid ett rådsmöte beslutades, i
närvaro af flera biskopar, att en minskning af de m&nga helgdagarne
på så vis skulle ske, att å de helgdagar, hvilka icke i andra länder
firades, skulle arbete få försiggå utan att bestraffas med böter till
prostarne eller bannlysning, såsom tillförene skett, äfven om arbetet en¬
dast bestod i jakt eller fiske.
Domare och lagstiftning. De upphäfda landstingen i sin gamla
betydelse finnas omtalade ända mot slutet af medeltiden. Ett dylikt
omnämnes åtminstone hafva hållits för Östergötland i Linköping under
Sten Sture d. yrs tid.
Oaktadt en ny lag tillkom under Kristoffers tid, följdes den gamla
lagen, åtminstone emellanåt, långt in på 1500-talet.
Men det var icke alltid så noga med tingens hållande. T. o. m. ett
par år kunde gå, utan att något sådant hölls. Under den tid från 1501,
då östgötalagmannen Nils Bosson Griphufvud såsom dansksinnad läm¬
nade landet och blef höfvitsman på Borgholm, och till år 1508, då han
åter förenade sig med de svensksinnade, hade Östergötland icke någon
lagman. Vid sin återkomst återtog han utan vidare sin lagsaga.
Såväl lagmans- som häradshöfdingeämbetena började att betraktas
som en förläning, och de utnämnde voro icke alltid boende inom sitt
tjänsteområde. Domhafvandetjänsten sköttes då af en underdomare.
Riksföreståndaren Svante Nilsson hade på så vis inkomsten af Banke-
kinds härad i Östergötland, så länge han lefde. Han hade inom hära¬
det egendom, och den, som skötte egendomen, skötte äfven domhafvan-
desysslan.
Enligt lag hade häradsboarne rätt att vid ledighet upprätta för¬
slag till häradshöfding. Det kunde emellertid hända, att deras förslag
kom in, forst sedan utnämningen skett. Icke heller var det alltid sa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
