Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Medeltiden - IV. Unionstiden - 4. Under unionstiden - Skatter - Rustning - Sjöröfveri - Städerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UNIONSTIDEN. 213
En annan beskattning, som omtalas mot medeltidens slut, var den
s. k. »fodringen» eller skyldigheten för bönder och landboar att fodra ko¬
nungens m. fl:s hästar, hvilka härför dagligen förflyttades från en gård
till en annan, eller som det kallades »löpte i häradet». Med fodringen
följde äfven skyldigheten att underhålla hästskötarne. Konungens häs¬
tar voro så fördelade på de olika landskapen, att de endast skulle åter¬
komma hvart tredje år.
Skatterna utgingo för öfrigt såväl in natura som i penningar.
Förutom dessa utlagor tillkommo skatterna till kyrka och prästerskap.
Vid extra gftrder, som emellanåt förekommo, voro sätesgårdar och
prästgårdar fria, äfvensom de sätesgårdarne närbelägna gårdar, hvilka
till desamma gjorde dagsverken. Undantag skedde likväl härvidlag.
Städerna pressades hårdt. Den största skattetyngden hvilade dock på
allmogen.
Om »gärders» utskrifvande hänvisas i öfrigt till sid. 176 o. 186.
Rustningen. I början af 1400-talet började biskoparne att beväpna
sin talrika betjäning och höllo densamma som sin lifvakt samt under¬
kastade sig rusttjänst och deltogo i krigshjälp. Från samma tid om¬
talas frälsemännens krigsrustningar såsom särskildt betungande, enär
de icke erhöllo ersättning för förlorade hästar och vapen samt icke heller
utlöstes ur iråkad fångenskap, till hvilka förmåner de enligt lag hade
rätt. Som ett ex. å rustningsbördan anföres, att år 1506 fordrade riks¬
föreståndaren, att biskop Gad skulle utrusta 24 vapenföra män, Söder¬
köpings stad 20, Nils Slätte i Slattefors 1 o. s. v. Huru många man,
som fordrades af Linköping, är icke bekant, men år 1508 skrifver sta¬
dens borgmästare och råd till riksföreståndaren, att staden icke hade
makt att utrusta, hvad han i bref begärt. »Nu som förr», heter det,
»hafva vi tillsatt 10 karlar, som vi vilja utrusta det bästa, vi förmå».
Från Söderköping anföres klagomål vid ett tillfälle, att kostnaderna
för stadens manskap, som var i Kalmar, uppgingo till 50 mark i måna¬
den »och hotade utarma staden».
Kustbygden hade ett betungande åliggande, nämligen att för ka-
perier och vid krigstillfällen hålla strandvård på holmar och klippor.
Härifrån skulle i händelse af förestående fara tecken gifvas genom an¬
tändning af vårdkasar, högar af torr ved, som höllos i beredskap. Denna
skyldighet och dessa bål gåfvo åt Östersjöskärgården namnet Bålgårds-
sidan. Hvarje strandägare skulle äga minst ett fartyg.
Sjöröfveri förekom länge, långt öfver medeltidens slut. På 1520-
talet uppehöll sig ett sjöröfvareskepp utanför Stegeborg, där det tagit
flere skutor bl. a. från Söderköping.
Städerna skyddades merendels.
Konung Magnus Erikssons allmänna stadslag från 1350-talet bör re¬
dan i början af unionstiden hunnit att göra sig gällande i Östergöt¬
lands städer. Enligt densamma skulle hvarje stad hafva sex borg¬
mästare och trettio rådmän, hvaraf dock endast två borgmästare och tio
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
