Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nya tiden - II. 1600-talet - Linköpings blodbad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
328 NYA TIDEN.
Många af åskådarna fällde vid dessa ord tårar. Då Strängnäsbis-
kopen, under det de gingo, frågade, om han icke ville bekänna sig skyl¬
dig, svarade han: »Den bekännelse, jag gjorde för Gud och Eder i dag
i min bedröfvade kära hustrus och mina barns närvaro, innan jag anam¬
made sakramentet, har Ni hört. Och om jag stämplat mot mitt kära
fädernesland, mot min nådige konung, som jag tjänat, eller hans furst¬
liga nåd, så låt Gud i himlen min själ och mig det i evig pina få um¬
gälla. Detta är mitt sista ord, då jag nu skall skiljas från denna värld.
Som en ärlig man har jag lefvat, och som en ärlig man vill jag dö.
Därpå har jag i dag anammat det heliga sakramentet, att jag går oskyl¬
dig till döden och är inför Gud fri för alla de oärliga tillmälen, jag
och mina medbröder äro beskyllda för. Därpå vill jag offra min kropp
i dag och befalla min ande i Jesu Kristi händer, att jag inför Gud har
ett obefläckadt och rent samvete.»
Biskopen hade härpå intet att svara, men tröstade honom, det bästa
han kunde, med ord ur den heliga skrift.
Och där Banér gick fram, tog han några kvinnor i hand och bad
dem icke tala annat än det, som ärligt var på hans och hans medbrö-
ders mull.
Sedan de dödsdömda kommit inom ringen eller spetsgården, fördes
äfven de andra anklagade därinom. Dessa senare blefvo nu tillsporda,
om äfven de skulle gå till döden, men dessa voro därom icke rätt vissa,
ehuru nåd var lofvad några.
— Nej, nej, gode män, ropade då herr Gustaf, det är nog med oss
denna resan. Gud hjälpe eder och låter våra hustrur och barn vara
eder befallde, som I veten, att de äro eder skylde till.
Därpå samtalade de dödsdömda med Sparre, men hvad de sade hör¬
des icke. En ung »stockebängel» med befjädrad hatt på hufvudet steg
då fram och tecknade till dem med regementskafveln samt sade, att de
ägde rätt att tala.
— Det är nu tid därtill, sade herr Gustaf, sedan man i nära två år
med våld stängt oss ifrån allt ärligt umgänge och hållit oss som uppen¬
bara ogärningsmän.
Genom stockknekten lät han därefter spörja Otto Mörner, hvem som
skulle afrättas först och fick till svar, att det skulle bli han själf.
— Som Gud vill, svarade herr Gustaf, det är så godt att vara den
förste som den siste till den rätten.
Därefter började han sjunga psalmen »Herre Gud statt oss bi» etc.
samt talade därefter sakta med sitt folk, under det han klädde af sig.
När han var afklädd, började prästerskapet sjunga »Nu bedje vi den
helge and» etc., hvarunder de trodde, herr Gustaf skulle stiga fram till
afrättsstället. Men han sjöng med, och när psalmen var slut, började
han med »Vår Gud är oss en väldig borg». Därefter gick han omkring,
talade om sin oskuld, tog afsked af de andra herrarne, anbefallde sin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
