Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nya tiden - II. 1600-talet - Linköpings blodbad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UNDER 1600-TALET. 32!)
maka och sina barn åt de benådade, och så fortsatte han i sin döds¬
ångest att ömsom ånyo taga afsked och ömsom sjunga.
— Icke äro vi båda födda på en dag till världen, sade han till sin bro¬
der, fastän vi nu på en dag skola skiljas hädan.
— Gudi lof, svarade herr Sten, som bröder hafva vi lefvat här i
världen och som bröder skiljas vi härifrån, och skola vi evinnerligen
lefva som bröder i Guds rike, därtill oss Gud hjälpe.
Slutligen steg herr Gustaf på det utlagda röda tyget, drog ned skjor¬
tan och utsträckte den högra handen och sade:
— Det är mänskligt att frukta den lekamliga döden, helst en sådan
smädlig död, som plägar gifvas ogärningsmän. Denna hand har jag
haft ospard för mitt fädernesland och aldrig gjort något, hvarför Gud
och Sveriges lag gifvit öfverheten makt och våld att straffa. Här blifva
i dag tjugutvå faderlösa barn och lyra bedröfvade änkor. Deras tårar
och vårt oskyldiga blod ropar dagligen till Gud, ty jag är oskyldig.
Hör det! Och förbannad vare den, som talar illa på vår döda mull.
Sedan han utkastat några stycken guld, invecklade i ett papper, till
mästermannen, föll han på knä, vändande sig, efter dennes begäran, mot
solen samt band själf sitt armkläde för ögonen. I detta ögonblick fram¬
trädde Strängnäsbiskopen och hviskade i hans öra:
— Käre herre, bekänn, att I är skyldig till denna döden.
— Nej, nej i Jesu namn, blef det högt uttalade svaret.
Och därmed ändades hans lif. Så blef han i samma lakan, hvari han
stod, af sina tjänare lagd på en likbår med svart kläde och under gråt
och tårar buren från platsen till fogdehuset.
Därefter kom ordningen till Erik Sparre. För att icke behöfva åse
herr Gustafs afrättning hade han gått in bland folket och samtalat
med Jöran Stjernsköld och Krister Horn. Sparre beledsagades af bis¬
kopen i Västerås och andra präster, och då det nu var hans tur, yttrade
han på latin sig själf och sina medbröder till tröst:
— Må icke edra hjärtan vara bedröfvade utan sätten eder tro och
förtröstan till den, som har makt och våld öfver både kropp och själ.
Sedan han talat något till folket, tog han fram och uppläste den
^protestation» emot dem, som suttit i rätten, och som förut är omtalad.
Sedan han uppläst densamma, ref han sönder den och lämnade delarne
till sina tjänare, som sönderrefvo den ytterligare. Ett koncept af denna
protest hittades sedermera bland Gustaf Banérs papper. Omsider blottade
han sig, föll på knä på det röda tyget. När han själf hade bundit för
sina ögon, höjde han händerna mot himlen, men så högt, att skarprät-
taren måste bedja honom sänka dem.
— Herre, i dina händer befaller jag min ande, yttrade han på latin,
och därvid föll hans hufvud.
Sten Banér, hvilken i likhet med Ture Bielke med stadiga blickar
sett på dem, som ledo döden, bedjandes att Gud ville vara deras själ
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
