Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nya tiden - II. 1600-talet - Linköpings blodbad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
330 NYA TIDEN.
nådig, steg nu fram. Han knäböjde och bad Gud förlåta honom hans
synder, sjöng en psalm och afdrog därunder kläderna.
— På dig hoppas jag, Herre, utropade han till sist på latin. Du lå¬
ter mig icke komma på skam till evig tid.
Och så blef hans lif slut.
Därefter framträdde Ture Bielke. Han höll ett långt tal om sin
egen och de andras oskuld, bland annat sägande, »att han icke hade
något, som kväljde eller anfäktade honom».
— Jag har, sade han vidare, i dag bekänt för min skriftfader, att
jag aldrig varit i det rum och ställe, där något blifvit förhandladt än
mindre samtyckt, hemligen eller uppenbarligen, som kunnat lända till
det kära fäderneslandets eller till någon dess trogna inbyggares skada
och fördärf.
På knä tackade han Gud, som hållit hans hjärta friskt.
— Hjärtat är godt, tilläde han. Samvetet aggar mig icke. Låt mig
därför, o Herre Gud, på denna dag beskåda din härlighet. Än mer.
Jag har en trogen och dygdig maka, med hvilken jag snart lefvat i
tjugo år, och jag kan säga, att aldrig ett ord af osämja fallit oss emel¬
lan. Så löne och tröste henne den evige Gud, och hoppas jag en gång
återfinna henne i evighetens rike, där vår gråt vändes i evig fröjd.
Därvid såg man, huru allt folket, såväl utom som inom ringen, fällde
tårar.
Vidare önskade han fäderneslandet Guds nåd och välsignelse. Så
upptog han psalmen »Jag ropar till dig, O Herre Krist» etc. och sjöng
den till slut. Under hela tiden hördes hans röst öfver alla de andra.
Somliga af de närvarande föllo i tårar, men herr Ture sjöng friskt, såg
sig omkring på allt folket, och ingenting i hans utseende angaf, att han
visste, att han var nära döden. När psalmen var utsjungen, klädde han
af sig, tog flera af de närvarande i hand och famn. Sin broder Klas
Bielke anbefallde han sin kära hustru och sina barn, hvarefter han
höjde blicken mot himmeln.
— Jag, sade han därvid, ser ett blottadt svärd och ett sammanbun¬
det ris öfver mitt fädernesland. Gud, som är nådig och barmhärtig, slit
sönder riset och stick svärdet i skidan. Jag ser himmeln öppen och
Jesus Kristus, min frälsare. Välsignad vare du, hos hvilken jag snart
skall vara.
Därefter steg han in på klädet och kastade penningar åt mäster¬
mannen.
— Gör det raskt, sade han småleende på tyska.
Så tog han ut armklädet och ämnade binda för ögonen men log ater
nagot,
— Nej, sade han, jag skall offra min herre ett bart, oskyldigt och
rent ansikte.
Föll därefter på knä, men mästermannen bad honom vända sig mot
solen. Sedan han det gjort, slöt han ögonen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
