Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nya tiden - II. 1600-talet - Linköpings blodbad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UNDER 1600-TALBT. 331
— Herre, Jesus Kristus, ropade han med hög röst, i dina händer
befaller jag min anda.
Och då han så ropade tredje gången, var det slut, hvarvid mäster¬
mannen yttrade, att det var ett hugg som måste duga.
I likhet med Gustaf Banér blefvo de aflifvade herrame strax inburna
i slottsfogden Peder Mattsson Stjernfelts hus, där de blefvo rengjorda,
hederligen svepta och bisatta å norra sidan vid västra dörren i kyrkan.
Tillika med förbemälta herrar voro också till afrättsplatsen utförda
Hogenskild och Klas Bielke, Karl Gustafsson Stenbock, Erik Abra-
hamsson Leijonhufvud, Krister Horn, Jöran Posse och Arvid Stålarm
samt de båda finska öfverstarne Arbo Eriksson och Axel Kurck.
När de båda sistnämnde började att lossa på kläderna, och det röda
klädet redan var utbredt för Eriksson, blefvo de underrättade om, att
de voro benådade, hvarefter de tillsammans med de öfriga återfördes
i fängelse.
Slutligen slogs en ny ring, och Bengt Falk afrättades. Falk var en
sextioårig man, som hade sig väl förhållit i krig, särskildt mot rys-
sarne.
Det säges, att Arvid Stålarm, som var af ett skämtsamt lynne, skall
efteråt hafva yttrat, att de saliga herrar riksråd skola väl nu undra,
hvart jag tagit vägen, då jag icke kommer efter dem till himmelriket,
som de väntat.
De dödas lik blefvo sedermera så länge stående i kyrkan, att de slut¬
ligen gåfvo lukt ifrån sig. Hertigen tillskref då biskopen i Linköping
ett bref, hvari han säger sig förnummit, »att deras lik, som nu sist där
i staden för deras missgärningar rättade blefvo, skola ännu stå i dom¬
kyrkan obegrafna och gifva stank och lukt utaf sig. Så ändock vi nå¬
digst efterlåta, att de måtte där i domkyrkan begrafna blifva, så har
det icke varit vår vilja, såsom det icke heller ännu är, att deras grif-
ter skulle murade eller något ofvan jord upphöjda blifva. Hvilket vi
icke heller vilja, att I tillstädjer utan låta dem med allra första till¬
sammans i en eller två grafvar nedläggas vid det rum å norra sidan,
som vi förut gifvit besked om. Så framt annat sker, skolen I veta, att
vi icke vilja hålla Eder det till godo.»
I ett tillägg i brefvet säges, att grafsättningen skulle ske utan »stort
prång».
Under Gustaf II Adolfs tid blefvo liken flyttade till de olika famil¬
jernas grafvar.
På Skokloster i Uppland förvaras ännu det svärd, för hvilket her-
rarnes hufvuden föllo.
Att hertigen ansåg sig vara i sin fulla rätt, då han dömde så strängt,
som han här gjorde, framgår af, att man aldrig skall finna honom hafva
ångrat denna sin gärning. Men eftervärlden skulle hos denne Sveriges
store konung — till hvilket vårt folk står i stor tacksamhetsskuld —
sa gärna velat se, att han under rättegången visat sig mindre hätsk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
