Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nya tiden - IV. 1800—1914 - Undervisningsväsende
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
520 NYA TIDEN.
ansågos särskildt välsmakande.^ Hushyran uppgick under början af år¬
hundradet, enär 4 k 6 gossar bodde i samma rum, endast till 1,50 å, o
riksdaler för rum. Till köksved betalades 24 å 32 skilling. Socken¬
gångarna hade nu upphört. Slagsmål emellan skolungdom samt stadens
gesäller och lärgossar förekom ännu. Af lekar emellan lästimmarne
voro boll- och trisskastning de vanligaste. Vintertiden byggdes fästnin¬
gar, gjordes snögubbar eller kastades snöboll, alldeles på samma sätt
som i våra dagar. Andra nöjen voro att spela om knappnålar, taga stryk
mot kontant ersättning, uppföra skuggspel, göra utflykter till närmaste
landsbygd, vid tillfälle bese brudar i staden, små förbjudna tillställnin¬
gar med honungsglögg o. s. v. De yngre lärjungarnas uppförande var
oftast beroende af de gymnasisters sedvänjor, hvilka bebodde samma
kvarter. Lärarna ägde skyldighet att inspektera i skolhemmen. De
blefvo då understundom utsatta för att på ett eller annat sätt blifva
lurade af ungdomen, särskildt de lärare, som voro kända för att smyga
sig fram för att spionera. En lärjunge, som omkring år 1830 var
gymnasist i Linköping och sedermera blef en af vårt lands mest fram¬
skjutna män, Louis De Geer, talar om, hurusom luckor uppkommo i
kunskapen men därom »bekymrade sig hvarken lärare eller lärjungar ,
hvarjämte tillägges: »En af lärarna var dessutom halftokig, ehuru för
öfrigt en både lärd och kvick man. Han hade en stor förskräckelse för
regn, och om det regnade aldrig så litet före hans lektion, sändes till¬
sägaren att begära lof, för hvilket ändamål han blötte ned sina kläder
och drypande af vatten framförde sitt ärende. En annan var i det när¬
maste döf. Han läste hebreiska och frågade mest efter stamordet till
verberna. Som de flesta af dessa hafva a till vokalljud, nöjde man sig
med att utskrika dessa a tillsammans med hvilka konsonanter som helst,
och läraren antog, att man svarat rätt.»
Blifven gymnasist, var det första han anskaffade en gymnasistkappa,
en ofodrad vid slängkappa af grått, groft ylletyg med en liten krage af
sammet. Huru kappan skulle bäras var noggrant bestämdt. En, som
tillhörde nedersta auditoriet, måste, då han visade sig ute, bära kappan
på båda axlarna, hvaremot en på öfra bänken fick låta henne falla ned
från ena axeln. Gymnasisterna i de högre auditorierna fingo bära den
på armen, kasta den öfver ena axeln eller föröfrigt huru som helst. Det
var äfven föreskrifvet, att de äldre ägde rätt att ha sin gymnasistmössa
på hufvudet i förstugor och trappor. De yngre fingo endast vara be¬
täckta i »träfarstun» men icke i »stenfarstun».
Förflytta vi oss nu till midten af 1800-talet, befinnes naturligtvis en
del förhållanden hafva blifvit olika. Den från hemmet medförda djäkne¬
kosten synes nu blifvit förbytt i vanlig inackordering. Ett rum, där
två bodde, betalades af hvardera med 15 kronor i termin. För ett godt
kosthåll — husmanskost — betalades 16 kr. i månaden. Lästimmarna
voro 7~-fl, 10—12 samt 2—4 på e. m. med onsdags- och lördags-e. m.
lediga. Fn halftimma före lästidens början förrättades bön. Pennalie-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
