Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nya tiden - IV. 1800—1914 - Kyrkan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
första tiotalen af århundradet synes det emellertid som om intresset
inom Östergötland för gudstjänsten och förtroendet till läroståndet skulle
minskats. Linköpingsbiskopen von Rosenstein angaf vid ett tillfälle
som anledning härtill, att många blefvo präster utan verklig inre
kallelse, hvartill någon gång kommo »olagliga befordringsmedel, öfverdrifna
anspråk, bitterhet mot medsökande, fåfänga, girighet eller andra grofva
laster». Men samtidigt synes från andra håll deltagandet för det
religiösa varit icke obetydligt. Så bildades år 1819 »Linköpings stifts
bibelsällskap» för att befordra den heliga skrifts spridande. Och hvad den
i det fallet utträttat, framgår af att sällskapet under åren 1819—1880
spridt icke mindre än 108,163 exemplar heliga skrifter.
Andliga rörelser i ny riktning hade emellertid börjat komma till
stånd litet hvarstädes i vårt land. Vid början af 1850-talet hade dessa
hunnit till Östergötland. De bestodo hufvudsakligen i s. k. »läseri», som
småningom syntes vilja framkalla baptism och mormonism eller annan
afsöndring från den allmänna gudstjänsten. Lekmannaverksamheten
inom det religiösa syntes vilja tränga sig fram emot då gällande lag
och förordning. Att prästerskapet i många hänseenden därtill själf gaf
anledning, kan icke motsägas. Det var ett behof af andligt lif, som
många af folket ansågo, att prästerskapet icke tillfredsställde. Och detta
alstrade ett begär att komma till mera frihet inom det religiösa
området samt att utan prästernas ledning få samlas till andaktsöfningar.
Från prästerligt håll stämplades denna rörelse, såsom biskop Johan Jakob
Hedrén vid ett tillfälle yttrade, som ett »öfverdrifvet och otålsamt nit,
visserligen icke emot kyrkans tro och bekännelse men emot hennes
ordning, hennes vårdare och utvärtes tukt». Men det var en svår
ställning Hedrén hade. Å ena sidan hade han att rätta sig efter den bestämda
kyrkolagstiftningen, hvilken han var satt att öfvervaka. Därtill måste
han tänka på prästerna, bland hvilka ett stort flertal med afvoghet såg
obildade män, såsom smeder, skräddare och andra handtverkare äfvensom
torpare m. fl., uppträda som ordets förkunnare och sålunda ingripa i
det prästen förbehållna predikoämbetet. Å andra sidan hade Hedrén
öppen blick för folkets kraf, särskildt då icke några villomeningar,
stridande mot kyrkans lära, framkommo. Han framhöll äfven den
välsignelse, som i många afseenden låg i denna frireligiösa rörelse. En annan
af provinsens präster, den lärde d:r Per Jakob Emanuelsson, kyrkoherde
i Hällestads socken, uppträdde med en fördomsfrihet, som i hög grad
afvek från ståndskamraters uppträdande. Enskildt i prästgården
utdelade han nattvarden åt personer, hvilkas samvetsömhet förhindrade dem
att gemensamt med andra församlingsmedlemmar träda inför altaret.
Kyrkan uppläts af honom för lekmannapredikanter under förklaring »att,
då det vid studentkonserter i Stockholms kyrkor tilläts att sjunga
Bellmansvisor, så kunde äfven lekmän få tala Guds ord i Hällestads kyrka»,
och han yttrade bl. a. vid ett tillfälle, »att det icke kunde förnekas, att
den s. k. lekmannaverksamheten framkallats af kyrkans brister, samt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
