Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nya tiden - IV. 1800—1914 - Kyrkan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att den mångenstädes bidragit till att väcka ett andligt lif. Hade
prästerskapet i gemen haft en dylik fördragsamhet och framsynthet, hade
det varit ett godt minne för den tidens präster. Det hade varit af stor
betydelse om svenska kyrkans män förstått att utvidga statskyrkan och
till densamma anknyta det nyväckta andliga lifvet och gifva det kyrklig
form.
Nutiden har svårt att förstå, att präster ville motarbeta dessa »läsare»
bl. a. därför, att de ansågo det för synd att deltaga i nöjen, såsom dans,
spel m. m. Detta bör ju vara hvars och ens ensak. Och icke låg det
något ondt däri, att folket ville ledas i det religiösa af med dem
likställda och i åsikter samstämmiga personer, hvilka de ansågo för
otadliga män, under det att det fanns präster, mot hvilkas lefverne det med
skäl kunde göras anmärkning.
Misstroendet till kyrkan utbredde sig emellertid alltmer. De mindre
samkväm, som höllos för enskild utöfning af gudsdyrkan, blefvo allt
flitigare besökta. Men det var förenadt med fara att hålla dylika
samkväm. Så sent som i februari 1858 häktades vid en dylik
sammankomst i Götvik i Ekeby socken en föreläsare af Guds ord samt pålades
fotboja och fick medfölja till Linköping. Här ifördes han fångdräkt
och insattes i cell. Detta trosfrihetens offer lössläpptes visserligen kort
därefter men med varning att icke vidare predika. Men dylikt
hämmade icke den frireligiösa rörelsen, och följden blef å ena sidan en fortsatt
vanekristendom och å andra sidan en mindre sund och upphetsad
andlighet, där de förföljda ansågo sig som martyrer.
En af väckelsepredikanten och pietistiske författaren Karl Olof
Rosenius utgifven tidskrift »Pietisten» började flitigt läsas inom provinsen
och hans s. k. nyevangeliska uppfattning, d. v. s. en friare åsikt om
syndaförlåtelsen, vann tilltro. Genom sina bönestunder och predikningar
bidrog Rosenius äfven i Östergötland till uppväckande af en ännu
lifaktigare kristendom.
Nya arbetare inom lekmannaverksamheten tillkommo med de s. k.
kolportörerna eller från Evangeliska fosterlandsstiftelsen utsända ombud
— till en början bokförsäljare men därefter predikanter —, af hvilka
fyra placerades i Östergötland år 1859. År 1858 hade 1726 års
konventikelplakat blifvit upphäfdt och rätt medgifvits till enskilda
gemensamma andaktsöfningar. Till en början höllo dessa kolportörer gudliga
samkväm i tillfälliga lokaler, såsom stugor o. s. v., men snart började
bönehus, s. k. missionshus, att uppföras, hvilka numera äro så utbredda,
att de platser, där sådana icke finnas, äro lätt räknade. För att nämna
ett exempel uppfördes i en enda socken, Risinge, år 1913 socknens åttonde
missionshus.
Efter ett tiotal af år syntes förhållandena ljusna. Präster och lekmän
började närma sig hvarandra. Äfven personer af högre samhällsklasser
uppträdde med gillande af lekmannaverksamheten. Då år 1868
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
