Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nya tiden - IV. 1800—1914 - Åkerbruk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hästafveln. Redan år 1843 omtalas i Stuteriöfverstyrelsens
berättelse om den inhemska hästafvelns tillstånd, att Östergötland är näst
Skåne och en del af Västergötland »den af Sveriges sydligare provinser,
som mest sysselsätter sig med hästuppfödning, hvarför det största
antalet stuteribeskällare under betäckningstiden här stationerades. Oaktadt
den korta tid», säges det, »hvarunder detta ägt rum, äro följderna
märkbara. Östgötahästen är stor, utmärkt välbildad och finnes ingenstädes
så tydliga spår af Strömsholmska raserna som här. Dels erfordrar
provinsens vidsträckta jordbruk en mängd hästar, dels medgifver den
rådande välmågan hos allmogen att tillfredsställa hågen för dessa djur,
så att flera underhållas, än som oundgängligen behöfvas. Smålands
husarregemente tager härifrån sina remonter.»
Hästafveln främjades allt fortfarande, särskildt den kallblodiga.
Hingstföreningar bildades, och på 1870-talet tillkom en årlig hästmarknad
i Linköping (sid. 564). Sedermera började den varmblodiga hästafveln
komma till heder, till hvilket bidrog, att genom en kringresande
kommission uppköp kom till stånd för arméns behof af remonter. Äfven på
arbetshästens förbättrande har fortfarande arbetats för att få fram en grof
och massiv sådan. Uppfödandet af de olika hästraserna äger rum på
skilda platser inom länet. Så uppfödas i Linköpings- och
Norrköpingstrakterna dels ardenner dels varmblodiga djur. På slättbygden kring
Vadstena och Skenninge förekommer nästan uteslutande ardennerafvel.
Å Vikbolandet, i Söderköpingstrakten och Risingeorten uppfödas dels
ardenner dels nordsvenska hästar, hvilka senare äfven förekomma i
Motala-, Boxholms- och Åtvidabergsorterna samt i skogsbygden. Genom
hushållningssällskapets försorg importeras behöfliga varm- och
kallblodiga stoföl.
Svinafveln. Om densamma togs länge icke någon särskild
omvårdnad, men med mejerihandteringens framsteg kom äfven intresset för
svinafveln. Denna särskildt för småbrukarna viktiga näring står ännu lågt.
Fårafvein har förminskats, åtminstone å slättbygden, men
Östergötland räknas ännu i afseende härå till öfverskottsområde. Getafveln
är obetydlig och måhända snart utdöd. Fjäderfäskötseln har många
intresserade. En förening för fjäderfäskötselns förbättrande finnes inom
länet, och särskild konsulent är anställd. I fråga om ägg räknas
Östergötland till de förnämsta äggproducerande provinserna.
Fisket bedrifves hufvudsakligast i länets östligaste del eller
skärgårdstrakterna såsom verklig näring, men utgör, då länet är uppfylldt
af sjöar och vattendrag, en ganska viktig omständighet i den enskilda
hushållningen. Redan under senare delen af 1800-talet utfärdades för
länets samtliga vattendrag fiskeristadgar för förbättrandet af fisket.
Åtskilliga enskilda fiskvattensägare började äfven inplantera fiskyngel.
Senare började hushållningssällskapet att taga hand om provinsens fiske.
Konsulent och tillsyningsmän anställdes för att tillse fiskets lagenliga
handhatvande. Anslag lämnas till inplantering af de fisksorter, som efter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
