Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nya tiden - IV. 1800—1914 - Olika samhällsklasser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1800—1914. 597
innehar arrenderad jord, torde i ännu högre grad än den själfägande
fortgå. I sedligt hänseende och i nykterhet står bonden i jämnbredd
med öfriga samhällslager. Förr i tiden ägnade sig böndernas söner, då
de studerade, hufvudsakligen åt prästeståndet. Numera blifva de äfven
officerare, underofficerare eller civila tjänstemän. Karl XIV Johan
såg på sin tid gärna, att bondsöner uppfostrades till officerare, och han
t. o. m. bekostade en och annan bondsons uppfostran till officer. Bland
dessa kan här nämnas Anders Peter Nordell från Kärna socken, som
sedermera blef kapten vid Första lifgrenadjärregementet.
Den svenska bonden, som under århundraden varit tillbakasatt och
hufvudsakligen ansetts duga att pressa, då riket behöft hans personliga
eller ekonomiska uppoffringar, har i vår tid vetat att åter göra namnet
bonde äradt och aktadt, såsom det ursprungligen var, då det svenska
samhället började uppbyggas och ordnas, vid hvilken tid bönderna voro
de förnämsta i samhället och äfven de bestämmande. Sitt största upp¬
sving i sin ställning hafva bönderna gjort i och med det nya repre-
sentationsskickets införande.
Torparna. Den s. k. torpareklassen inom provinsen har under senare
tider undergått en småningom skeende ombildning, som härleder sig från
de i många afseenden förändrade förhållandena å landsbygden. De under
de sista årtiondena mer än fördubblade arbetsprisen, det intensivare
jordbruket och jordbruksarbetarnas obenägenhet att binda sig vid längre
kontrakt torde kunna anföras såsom de hufvudorsaker, hvarför de förut
brukliga torpkontrakten mer och mer öfvergifvits. De mer aflägset
belägna och större torpen hafva öfvergått till arrendegårdar, och å de
återstående hafva till följd af den nya arrendelagen aftalen fått karak¬
tären af arrenden, delvis utgående i bestämda dagsverken, men där
jordägaren och den förutvarande torparen för öfrigt betinga sig full
betalning för ömsesidiga prestationer. Slutligen hafva å en del torp
antagits bofasta daglönare, som allt efter årstiden arbeta för olika dag-
eller timpenning och som själfva anskaffa sitt behof af lifsmedel och
bränsle. Torparen har på detta sätt kommit i ett läge, som motsvarar
andra arbetare eller arrendatorer, och stegringen i arbetsprisen kommer
honom till godo. Att torparen fortfarande bibehålies såsom bofast jord¬
brukare synes med denna ombildning icke rubbas.
Arbetarna. Huru en arbetare i början af 1800-talet hade det, fram¬
går af följande upplysningar, hämtade från förhållandena i Linköping
vid denna tid. De i staden boende arbetare, som därstädes ägde »för-
svarsrätt», voro mycket beroende af höga vederbörande, hvilka härvidlag
voro konungens befallningshafvande samt i närmaste hand borgmästare
och råd. Utan magistratens tillstånd fingo icke arbetarna lämna staden.
Likaledes bestämde magistraten priset för utfördt arbete. Ar 1806 ut¬
färdades sålunda förbud för »de i staden varande arbetare, som under
namn af timmermän, murare och arbetskarlar åtnjuta försvar», att
lämna staden utan magistratens skriftliga tillstånd samt under förbindelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
