Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kapitel 12
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
armarna sträckta rakt upp, så sänkte han dem, först
den ena, sedan den andra, därpå lyfte han dem, en
i taget och upprepade samma sak gång på gång med
tröttande monotoni. Denna armlyftning och -sänkning
räckte säkert flera minuter.
Plötsligt såg det ut, som om han fått en ny idé. Medan
han nu höll armarna orörliga efter sidorna, började
han taga små korta steg, så små att de nästan utgjorde
"på stället marsch", men som förde honom långsamt i
cirkel genom rummet med vänstra sidan först. Därunder
började armarna arbeta, denna gång i hastigare takt –
nervösare – stegen ökade i längd, och inom ett par
minuter befann han sig i ett tillstånd av våldsam
upphetsning, som kunde allvarligt ha skadat möblerna,
om han inte hållit sig mitt ute på golvet.
Så upphörde med ens all rörelse i en konvulsivisk
darrning. För mig var det, som om jag bevittnat ett
det mest obehärskade vredesutbrott, som plötsligt
gått över. Men hur skall man kunna tala om vrede,
när det inte finns någon, som kan känna den?
Först nu kom jag att tänka på, att jag knappast kunde
vara ensam åskådare, och jag såg mig omkring efter de
andra. Det var bara Tore, som var där utom jag. Han
satt vid det lilla skrivbordet med ryggen vänd mot
mig och huvudet stött i händerna, framför honom låg
protokollet oskrivet och en penna. Jag kunde inte se
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
