Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kapitel 12
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hans ansikte, men jag kunde ana det drag av
spänd ansträngning, som vilade däröver, när han
koncentrerade hela sin viljekraft på att förstå, att
nå under ytan av vad, som skedde, och se sammanhanget
mellan delarna i det skådespel, som utfördes framför
honom.
Han hade inte lagt märke till, att jag kommit in, men
när jag hälsande lade min hand på hans axel och sedan
satte mig på bordet till vänster om honom, nickade han
utan att ta blicken från William Shakespeare. Roboten
stod fortfarande orörlig, det enda man kunde märka av
liv i honom – jag har inget annat ord att ta till för
att beskriva hans sätt att uppträda – var att armarna
rörde sig en liten smula fram och tillbaka, för övrigt
stod han orörlig, som den plåtstaty han är. Och så
blev han stående under åtminstone femton minuter,
medan Tore och jag oavvänt betraktade honom. Det var,
som om han gjort slut på all den energi, som han
behövde för att röra armar och ben.
Utan ett ord gick Tore till sist bort till
instrumenttavlan och slog ifrån strömmen på
strålningsgeneratorn. Den lilla rörelsen upphörde,
och William Shakespeare var återigen ingenting annat
än en maskin som millioner andra, den livgivande
kraften var borta.
Tore sade:
– Av någon anledning, som inte är fullt klar,
det är kanske vår hjärnas konstruktion eller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
