Robotarnas gud / Kapitel 12 (1932) Author: Elfred Berggren Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

XII.

Det är en underlig samling människor, vi, som gå omkring här på Tores farm i dessa dagar. Vi äro alla abnorma eller åtminstone bragta ur jämviktsläge. Vi går här omkring varandra, vi arbeta, vi tala om ett och annat, mest likgiltiga ting, till det yttre se vi ut, som vi alltid ha gjort, men över det hela vilar en tanke, som vi aldrig bli fria från, den smyger sig in i våra samtalsämnen, vi finna igen den i våra drömmar, och vi må koncentrera oss hur mycket som helst på andra saker, alltid finns det någonstans en springa, där den kan slinka in.

Jag syftar naturligtvis på hela historien om Tores robotar.

Det är underligt i hur hög grad denna idé verkar fascinerande. Vare sig den drar en till sig eller stöter en ifrån sig så fängslar den ens intresse, vare sig man inriktar sig på att finna stöd för den eller överbevisa sig själv om, att den är felaktig, suger den till sig alla ens tankar, som en järnkärna suger till sig kraftlinjer. Den är det första, man tänker på på morgonen, när man vaknar, och den är det sista, man tänker på, när

158

man somnar på kvällen. Detta är så mycket förargligare, som jag för min del aldrig arbetar bra, ifall jag inte under en stor del av dygnet kan totalt släppa tankarna på, vad jag har för händer och tänka på likgiltiga saker. Mina idéer och resonemang bli annars lätt ansträngda, det är som om hjärnan skulle få kramp av spänningen. Denna historia med Tores robotar är emellertid en så stor och betydelsefull sak, att min vanliga självkontroll inte räcker utan tankarna få härja fritt mera än vad som är nyttigt.

Men jag är som sagt inte ensam om det. Vi äro alla likadana. Tore är kanske värst däran. Han går omkring som en andligt frånvarande. De första dagarna, jag var här, tog han i alla fall en liten smula hänsyn till mig personligen, han kunde tala om gamla tider och intressera sig för mina arbeten under de senaste åren, men nu existerar jag för honom endast i den mån jag kan bestyrka eller motbevisa hans åsikter. Vi träffas vid måltiderna på neutral mark, men i allmänhet äter han utan att säga ett ord, och i allmänhet drar han sig omedelbart efteråt tillbaka till sitt lilla kontor, som ligger i samma flygel som laboratoriet. När man talar med honom om någonting, som inte rör hans arbete, går det en lång stund, innan han hinner koppla in sina tankar på det nya spåret, och sedan släpper han det nästan omedelbart igen och försjunker i sin vanliga tystnad. Hela hans tillstånd tyder på den

159

högsta andliga koncentration på ett problem, och det är med en viss spänning, jag avvaktar, vad som så småningom skall födas därunder.

Andréen känner jag knappt igen. Vi ha i många år arbetat tillsammans på mitt privata laboratorium, han har varit min personliga assistent, en idealisk assistent för övrigt. Han har den mentalitet, som predestinerar honom till medhjälpare. Han är skicklig laborator och preparator, oerhört noggrann i arbetet och mycket kunnig. Men han kan inte arbeta självständigt på eget ansvar utan måste känna en chef över sig för att få så mycket säkerhet, att något blir utfört. Tore har nog rätt, när han säger, att med självförtroende kunde han gått långt.

Och hur är han nu? Jag gnuggar mig bildlikt i ögonen och undrar, om det är samme Andréen, som jag känt i många år. Han är en puppa, som blivit fjäril, den torra ökensanden, som skjuter blommor. Ombytet av förhållanden och tillfredsställandet av hans gamla dröm att få resa och se sig om ha skänkt honom individualitet i hans egna ögon och ett självintresse, som nästan kan ersätta självförtroende. Och de vida konsekvenser, som Tores teorier föra med sig, de vidder, de öppna för den, som tror på dem, ha berusat honom mera än livet självt någonsin förmått. Att tro på dem ger honom ett slags revanche på en värld, som visserligen om också motvilligt skänkt honom vad han begärt -- därför att han

160

varit så blygsam i sina önskningar -- men som aldrig frivilligt givit, vad han är värd eller känner sig vara värd.

Mac Logan har också blivit mycket förändrad efter vårt långa samtal inne på laboratoriet. Att han förut varit obehagligt berörd av kombinationen robot-människohjärna har väl närmast hängt samman med, att han egentligen är tekniker och inte så lätt som en tränad biolog kan bortse från det känslobetonade momentet, i det han arbetar med levande material, det fordras ju mycken träning, innan man kommer så långt, men när han så på en gång fick klart för sig, vad det hela rörde sig om, att konsekvenserna av dessa till synes ganska banala experiment inte bara rörde verkningssättet och inre konstruktionen hos ett mänskligt organ, hjärnan, utan, som den tolkades av Tore, i själva verket rörde ett centralproblem, vars verkningar sträckte sig över vida områden och knappast lämnade något väsentligare vetenskapligt problem orört, då blev han bokstavligen talat rädd, Jag har sett rädslan i hans ögon. Det är rädslan hos en gosse som fingrat på knapparna på en elektrisk instrumenttavla och för sent upptäcker, att han fått dammluckorna i en fors att öppnas och nu väntar på att katastrofen skall inträffa.

Att det skall bli en katastrof, det är han övertygad om, huru det skall gå till, kan han bara inte riktigt föreställa sig.

161

Jag tror, att jag skall tala med honom någon dag. Det är osäkert, om jag kan hjälpa honom, men det skulle ju kunna hända, och jag tycker bra om honom.

Emellertid har jag hela tiden tänkt mig Irène stå utanför våra bekymmer. När jag sett henne röra sig bland oss, glad, lugn och behärskad, alltid samlad, har jag utan närmare reflektion utgått från att hennes inre befunnit sig i jämvikt och harmoni, att hon ägde den inre ro, som var hennes särmärke redan i gångna dagar.

Nu vet jag, att det inte är så helt med den saken.

Vi börja dagen tidigt här. Klockan sex varje morgon kommer en boy in med teet, och då brukar jag stiga upp. Ungefär tjugu minuter senare är jag färdig med toaletten, och sedan brukar jag ta mig en motionspromenad en halvtimme eller så över savannen. Så tidigt har solen ännu inte blivit varm, och det är en underbar upplevelse att ströva omkring ensam där ute genom gräset, som nu på ett par dagar sedan regntiden börjat blivit grönt och skjutit upp, så det räcker mig till knäna. Det är som att vada i ett hav av daggdroppar och blommor.

Min morgonpromenad har samma verkan på mig, som när man torkar en svart tavla ren, innan man börjar en lektion.

I morse fann jag Irène före mig på verandan, när jag kom ut. Det var lite ovanligt, ty annars

162

brukar vi inte träffas förrän vid frukost, men när hon började tala, förstod jag, att hon väntade på mig.

-- Jag tänkte göra en morgonpromenad tillsammans med dig, om jag får, sade hon.

Vi satte i gång, för jag hade naturligtvis inget skäl att neka henne, rakt ut mot ett bambusnår, som höjer sig över slätten på ett par kilometers håll, inte för att vi hade något där att göra, men för att det känns behagligare att gå med riktpunkt.

Hon gick ett halvt steg snett framför mig, och så gingo vi flera hundra meter, varför jag hade god tid att betrakta henne. Hon var klädd som hon vanligen var på förmiddagarna, och när vi äro ute i marken: en vit sportskjorta med nedvikt krage och smal urringning, ärmarna uppkavlade till armbågarna, korta vita knäbyxor, som lämna knäna bara och sportstrumpor, som räcka på halva vaden. Vidare naturligtvis tropikhjälm av flädermärg och en smal käpp med doppsko och silverbeslag, som hon aldrig skiljs från, och som hon nu under gången slog av grässtrån med, halvt i distraktion och halvt för att hon inte fann ord för vad hon ville säga. För det var tydligt, att det var för att tala med mig om någonting, som hon valt att göra denna morgonpromenad i mitt sällskap.

Irène tillhör avgjort de kvinnor, som kunna bära manlig dräkt utan att se löjliga ut. Hennes

163

hull är så knappt och linjerna så spänstiga och fasta, att hon så klädd närmast gör intryck av att vara en graciös, nätt och jämnt fullvuxen pojke, och jag kände mig nästan som hennes äldre bror, som ville vara henne till hjälp, om jag kunde. Jag frågade:

-- Hur är det fatt?

-- Jag ville tala med dig om Tore, sade hon. Hon vände inte på huvudet utan talade rätt fram, vilket kom hennes ord att klinga en smula främmande och opersonliga. -- Och om mig själv. -- Så var hon tyst några tiotal meter. -- Jag börjar bli orolig för Tore. Jag har aldrig någonsin sett honom gå upp i en sak, som han gör nu, och jag trodde inte ens det var möjligt. Det kan aldrig vara bra för honom.

Jag medgav, att han otvivelaktigt var hårt engagerad, men var det överhuvud något att göra åt saken? Kunde inte hon göra något, vem skulle då kunna? Och för resten vad var det egentligen hon ville?

Hon gled undan för frågan.

-- Du, som inte sett honom på länge, har ingen aning om, huru förändrad han är. Det här är inte, som när han vanligen håller på med sina arbeten. Det här är en helt annan sak, som jag aldrig förr sett. Annars arbetar han som i ett stegrat rus, hans vitalitet växer undan för undan, som han skrider framåt, ända till dess arbetet är avslutat, och då brukar han slappna av. -- Jag

164

gjorde den reflektionen för mig själv, att beskrivningen var sällsynt träffande. -- Men nu är det tvärtom, nu är arbetet en vampyr, som suger blodet ur honom och krafterna och entusiasmen. Han sover aldrig riktigt om nätterna. Han bara ligger och grubblar. Han blir sjuk eller tokig, om detta får fortsätta, det kommer att sluta med ett nervöst sammanbrott.

Jag försökte lugna hennes värsta farhågor. Så farligt som hon framställde det, var det väl i alla fall inte. Det är sant, att han för närvarande lever i ett tillstånd av oerhörd andlig koncentration, men det kan ju inte räcka i evighet. Det brukar jämna ut sig, innan det går så långt att nerverna ge vika. Och vad beträffar att grubbla så man blir tokig, som folk pratar om, det gör man aldrig, det kan man inte göra, lika litet som man kan hålla andan tills man dör. Det har naturen sett till. Det finns en automatisk spärranordning ...

-- Du är man, du förstår inte alls hur farligt det är. Jag är rädd.

Kvinnor ha ett mycket enkelt sätt att låta oss känna vår underlägsenhet, när det gäller saker, som vår hjärnas logik inte riktigt bemästrar: Det där förstår du inte. Du är man!

Jag försökte på en annan bog.

-- Du kan ju försöka tala med honom då, försök att få honom att slappna av och ta det hela lugnt. Problem bruka inte springa bort för en.

165

Du har större inflytande över honom än någon annan människa, skall det lyckas för någon, skall det vara för dig.

Då vände hon äntligen på huvudet och jag såg i hennes ögon, att hon var mycket allvarlig. Det är något underligt med Irènes ögon för resten: hur många gånger jag än ser in i dem, glömmer jag alltid bort att titta efter vilken färg de ha.

-- Jag kan inte, sade hon. Jag är antagligen den enda människa i världen, som inte kan föreslå honom det. Och det av två skäl. Tror du mig, om jag säger, att jag, sedan jag blev gift med Tore, aldrig bett om någonting? Så är det emellertid. En sak, som man måste be om att få, är inte värd att ha. Kan han inte läsa i mina ögon eller på annat sätt förstå, vad det är jag vill, då får det hellre vara. Om man måste be om en sak för att få den, har man redan betalt den för dyrt. Och nu vet jag, att det är inte bara av hänsyn till Tores hälsa, som jag vill han skall sluta, utan också därför att jag är svartsjuk på hans arbete. Du förstår, en man som Tore får aldrig bli bara en kvinnas man. Han har sitt verk, som han måste göra också. Om jag skulle be honom offra sitt verk för mig, är det troligt, att han gjorde det, men jag skulle känna det, som om jag vore illojal, som om jag inte stred med blanka vapen. Det är därför, att jag vet, att han

166

älskar mig så högt, att han inte skulle kunna vägra mig det, som jag inte kan be om det.

Resonemanget var en smula subtilt för mig. Och hon såg det tydligen i mitt ansikte, ty hon stannade och pekade med käppen.

-- Antag att Tore stod här med en hink vatten, och där stod någon, som höll på att törsta ihjäl. Och just som Tore skulle ge den där någon att dricka, skulle jag säga: Tore, får jag det där vattnet att tvätta håret med. Tror du jag skulle få det? Säkert. Men tror du, jag skulle kunna be om det? Naturligtvis inte. Det är så med det här också. Jag önskar intensivt, att han ville sluta, men jag kan inte be honom om det, därför att jag är säker på, att han skulle göra som jag bad.

Jag undrar, om det inte är vanligare, att en kvinna överskattar styrkan av en mans kärlek än tvärtom?

-- Vad är det du vill då? frågade jag till slut.

-- Jag vill, att du skall tala med Tore och försöka få honom att lämna detta.

-- Skulle jag tala med honom? Aldrig i livet! Det är fullkomligt omöjligt.

-- Varför är det omöjligt då?

-- Jag är rädd för att det är saker en kvinna inte kan förstå. Inte kan gamla kamrater och vänner, som vi äro, lägga oss i varandras angelägenheter, varandras arbete på det sättet. Om en vän föredrar att ta livet av sig med arbete, är

167

det väl strängt taget hans privatsak, som en utomstående inte har rätt att lägga sig i.

-- Vilka vänner?

-- Naturligtvis låter sådant underligt för en kvinna, men det är en gång så. Män kan vara vänner, därför att de inte lägga sig i saker, som inte angå dem, inte ge råd oombedda.

Vi hade hunnit fram till bambusnåret, och Irène satte sig på en jordhög och började borra i marken med sin käpp. En otålig kvinna, som inte får sin vilja fram.

Jag frågade:

-- Men du skulle väl i alla händelser inte vilja, att Tore slutade undersökningarna helt och hållet?

Hon nickade.

-- Helt och hållet? Är det ditt allvar?

Hon nickade igen.

-- Det kan inte komma något gott av dem.

Jag kände, att vi började närma oss pudelns kärna.

-- När man vetenskapar tänker man väl i allmänhet inte på om det kommer gott eller ont av saken.

-- Varför är det ni vetenskapsmän arbeta då?

En svår fråga att svara på. Jag sade, att de bästa av oss i själva verket arbeta därför, att de inte kunna låta bli. I alla händelser få gagnet och skadan stå i bakgrunden.

168

-- Men om man är säker på, att positiv skada blir resultatet, har man rätt att fortsätta då?

-- Kanske har man inte det. Men fallet är så klart teoretiskt. Hur skall man kunna avgöra, om det är nytta eller skada, ur vilken synpunkt skall man betrakta det? Vad som är nytta för den ene, är skada för den andre, vad som ser ut som skada i början, kan i längden visa sig vara nytta.

-- Säg, sade hon, och hon var alldeles orörlig, när hon frågade, tror du, att Tore har rätt i sina idéer? -- Jag dröjde med svaret -- att vi människor inte är något annat än ett slags andra gradens maskiner, att de enda av våra handlingar, som äro något värda, äro vi inte ansvariga för -- att Gud bara är en otäck strålning, som kommer, vi vet inte varifrån? -- Hon gjorde ett uppehåll mellan varje fråga som för att understryka vikten av dem.

Jag svarade lamt och utan övertygelse.

-- Det är just för att undersöka den saken jag kommit hit. -- Men hur är det i själva verket: tror jag eller tror jag inte? Om jag verkligen inte trodde på Tores idéer, varför skulle jag då behöva reagera så starkt inför dem? Irène har givit mig något att fundera på. Kanske är det så, att jag är rädd bara därför, att jag innerst inne känner att Tore har rätt.

-- Ser du, sade Irène, jag tror inte på det, men jag är rädd för, att hans undersökningar skall

169

ge sådana resultat, att man får böja sig i alla fall. Och då vet jag inte, hur det skall gå. Kan du tänka dig leva under sådana omständigheter? Kan du tänka dig, att man skulle kunna arbeta och sätta barn i världen och dö på en sådan tro, att man skulle kunna glädjas över sin styrka och sörja sina sorger? Jag kan inte tänka mig det. Naturligtvis skulle jag inte skjuta mig, men jag skulle aldrig bli densamma efteråt. Jag skulle tappa lusten att leva.

Insekterna runtomkring oss surrade och brummade och gnisslade, och savannen sände upp en bedövande doft av jord och liv. Platsen var ovanligt illa vald för religiösa resonemang. Irènes röst sjönk ned nästan till en viskning.

-- Tänk i alla fall vad de kristna förr i tiden hade det enkelt. För dem var Gud bara någon, som var mycket mäktig, och som bodde rakt ovanför oss. Det var bara avståndet, som gjorde det omöjligt för oss att se honom. Sedan blev jorden bara en liten prick i världsalltet och människan en ändå mindre prick, och sedan kom vetenskapen och talade om, att vi kunde reda oss utan honom. Men vi smugglade med honom i alla fall, och han var bra att ha, fastän det naturligtvis inte är samma Gud, om vi tittar efter noga, därför att vi måste tro, trots vad vi veta och inte tack vare. Tänk om nu Tore får rätt, vad blir det då kvar åt oss, som behöva tro?

170

Ingenting som är värt att sparas på. Då är alltihop bara bosch.

Naturligtvis ligger det en hel hop i vad hon säger.

Jag är en idiot, men min svaghet för folk, som råkat i svårigheter, är nästan patologisk. Innan vi voro tillbaka i bungalowen, hade jag lovat Irène att tala med Tore. Naturligtvis utan att nämna om vårt samtal.

Men vad tjänar det till? Naturligtvis går det aldrig att få Tore att ge efter. Då är det säkert betydligt lättare att tala förstånd med en av hans robotar.

Jag öppnade dörren till laboratoriet utan buller och steg in, men blev stående orörlig på tröskeln. Fastän jag nu har sett Tores robotar så många gånger, att jag borde vara härdad, verkar åsynen av dem lika äckligt på mig som första gången, den gör mig nästan illamående, det är kanske något slags idiosynkrasi, när allt kommer omkring. Mitt ute på golvet stod en av dem -- jag tror det var William Shakespeare -- och utförde med sina stela glänsande metall-extremiteter något, som möjligen kunde ha föreställt valda delar ur ett gymnastikprogram. Just när jag fick syn på honom, hade han båda

171

armarna sträckta rakt upp, så sänkte han dem, först den ena, sedan den andra, därpå lyfte han dem, en i taget och upprepade samma sak gång på gång med tröttande monotoni. Denna armlyftning och -sänkning räckte säkert flera minuter.

Plötsligt såg det ut, som om han fått en ny idé. Medan han nu höll armarna orörliga efter sidorna, började han taga små korta steg, så små att de nästan utgjorde "på stället marsch", men som förde honom långsamt i cirkel genom rummet med vänstra sidan först. Därunder började armarna arbeta, denna gång i hastigare takt -- nervösare -- stegen ökade i längd, och inom ett par minuter befann han sig i ett tillstånd av våldsam upphetsning, som kunde allvarligt ha skadat möblerna, om han inte hållit sig mitt ute på golvet.

Så upphörde med ens all rörelse i en konvulsivisk darrning. För mig var det, som om jag bevittnat ett det mest obehärskade vredesutbrott, som plötsligt gått över. Men hur skall man kunna tala om vrede, när det inte finns någon, som kan känna den?

Först nu kom jag att tänka på, att jag knappast kunde vara ensam åskådare, och jag såg mig omkring efter de andra. Det var bara Tore, som var där utom jag. Han satt vid det lilla skrivbordet med ryggen vänd mot mig och huvudet stött i händerna, framför honom låg protokollet oskrivet och en penna. Jag kunde inte se

172

hans ansikte, men jag kunde ana det drag av spänd ansträngning, som vilade däröver, när han koncentrerade hela sin viljekraft på att förstå, att nå under ytan av vad, som skedde, och se sammanhanget mellan delarna i det skådespel, som utfördes framför honom.

Han hade inte lagt märke till, att jag kommit in, men när jag hälsande lade min hand på hans axel och sedan satte mig på bordet till vänster om honom, nickade han utan att ta blicken från William Shakespeare. Roboten stod fortfarande orörlig, det enda man kunde märka av liv i honom -- jag har inget annat ord att ta till för att beskriva hans sätt att uppträda -- var att armarna rörde sig en liten smula fram och tillbaka, för övrigt stod han orörlig, som den plåtstaty han är. Och så blev han stående under åtminstone femton minuter, medan Tore och jag oavvänt betraktade honom. Det var, som om han gjort slut på all den energi, som han behövde för att röra armar och ben.

Utan ett ord gick Tore till sist bort till instrumenttavlan och slog ifrån strömmen på strålningsgeneratorn. Den lilla rörelsen upphörde, och William Shakespeare var återigen ingenting annat än en maskin som millioner andra, den livgivande kraften var borta.

Tore sade:

-- Av någon anledning, som inte är fullt klar, det är kanske vår hjärnas konstruktion eller

173

någonting liknande, tvingas vi oavlåtligt att söka sambandet mellan vad som sker, mellan företeelserna. När man ser äpplet falla, söker man utforska kraften, som får det att falla, när man ser en blomma slå ut, söker man utforska anledningen till, att hon gör det. Vi handla som om allt reducerar sig på premisser och slutsatser: ge mig klara premisser, och jag skall dra slutsatserna ur dem enligt de fastställda logiska lagarna. Men kan du säga, huruvida det existerar någon logik i robotens arm- och bengymnastik? Gäller våra vanliga tankelagar för just detta problem? Existerar det något samband mellan rörelserna? Är det med andra ord någonting någon vill säga oss, som någon inte kan uttrycka på annat sätt, därför att han inte har något annat sätt att tillgripa? Jag har grubblat robotpsykologi så huvudet känns som fullt av någon värkande massa, och tankarna marschera fram med sandpapper under fötterna och gonggonger i händerna. Och jag kommer inte ur fläcken.

Robotpsykologi! Vilket ord!

-- Menar du verkligen, frågade jag, att du betraktar detta som ett psykologiskt problem? Att du verkligen tilltror den där hjärnan, som du förvarar i en glasburk, något slag av verksamhet, som har ens den ringaste likhet med, vad vi mena med hjärnverksamhet? Om du gör det, kanske du rentav tilltror burkens innehåll ett självmedvetande, att den där negern

174

vad-var-det-nu-han-hette, som föll från taket, inte är riktigt död än utan lever kvar i roboten? Hur bär du dig åt för resten för att göra robotpsykologi? Det är ju uteslutet att göra några psykologiska experiment, därför att du aldrig kan komma åt att studera hans reaktioner för yttre påverkan, eftersom han inte har några nervbanor, som leda in i hjärnan utan bara ut, och för resten inte heller några sinnesorgan?

-- Förr eller senare blir jag tvungen att ge honom något sinnesorgan, sade Tore, ett öra eller ett öga. Rent tekniskt är det nog inte omöjligt, men saken kompliceras så oerhört av, att man inte kan vara säker på att de högre centra, som samordnar inåtgående och utåtgående impulser verkligen är funktionsdugliga. Antag, att jag kan reta hörselcentra eller syncentra, hur skall jag veta att de reaktioner, jag får, inte bara är rent lokala reflexer? Därför har jag tills vidare nöjt mig med att försöka tänka mig in i saken rent teoretiskt: jag har försökt föreställa mig, hur jag skulle känna det, om jag vore robot, eller rättare om det vore min hjärna, som låg i glasburken. Det är ju den klassiska psykologiska metoden, om man önskar veta, hur en människa skall handla i en viss situation: man tänker efter hur man skulle handla själv.

Tores idéer bli faktiskt mer och mer fantastiska, och ändå vet jag, att han aldrig brukar göra saker utan att ha tänkt sig långt in i dem.

175

-- Hur känns det att tänka sig som isolerad hjärna? frågade jag. Sagolik upplevelse eller hur?

-- För all del, Tore lät fullt allvarlig, saken fordrar egentligen bara en långt driven abstraktionsförmåga. Du abstraherar bort från det ena efter det andra, ungefär som när du gick i skolan, du minns kanske, att vi försökte föreställa oss "jaget" en gång under en psykologitimme? Först sluter du ögonen, så det blir mörkt, sedan tänker du dig tussar i öronen, så det blir tyst, sedan föreställer du dig, att du undergår succesiva amputationer undan för undan, först benen, sedan armarna, sedan bålen, sedan huvudet. När du hunnit så långt, har du hunnit en bit av vägen.

-- Fortsätt bara, vad finns det mera att bortse från?

-- Det tillstånd, du nu har uppnått, är ungefär detsamma som uppnås av varje patient i paralysie générale i sista stadiet, när han inte längre har kommunikation med yttervärlden, eller det som indiska adepter uppnå i vissa former av trance, jag tror de kalla det "kali-mudra". De äro fullkomligt avkopplade från yttervärlden. Tyvärr ha vi aldrig lyckats reda ut, hur en paralytiker har det, vilka upplevelser han har i sin ensamhet. Och indiska yogi påstå, att man inte kan beskriva tillståndet med ord. Hur som helst är det nog ingen obehaglig tillvaro, utan förmodligen tvärtom. För att komma fram till vår

176

robothjärnas värld, får du emellertid gå ännu ett steg längre. En paralytiker kan vara -- och är -- i sin oåtkomliga själ ännu en personlighet, en personlighet med fantasi och drömmar. Som sista steg får du ytterligare abstrahera bort från hela den inre sekretionen, som skänker ljus och skugga, doft och färg och alla gnistrande facetter åt ditt själsliv. Om en känsla hos dig är en symfoni, så är den hos roboten inte mera än en vissling, om en tanke hos dig är en hel bok, så är den hos roboten bara en morsesignal. Det är den visslingen, den morsesignalen, som tar sig uttryck i William Shakespeares bensprattel och bålrullningar, och som jag försöker föreställa mig för att få någon mening i det hela.

Tycker du det låter löjligt? Naturligtvis är det inte vetenskapligt, men jag gör det för att försöka få åtminstone en liten tillstymmelse till grepp om det hela. Kommer du ihåg gubben Nanking på institutionen? Han brukade säga, att om vi bara kunde föreställa oss vad, som skedde, i påtagliga bilder och sedan höllo fast vid, att bilderna var felaktiga, skulle det gå lättare att arbeta.

Det var nästan, som om Tore var generad för sitt resonemang.

Plötsligt kom jag ihåg, att jag hade en särskild avsikt med mitt besök på laboratoriet.

-- Säg Tore, sade jag, tror du att något gott kan komma, av vad du håller på med?

177

Han skakade på huvudet.

-- Hur skulle jag veta någonting om den saken?

-- Kanske det rentav kan åstadkomma positiv skada. -- Jag märkte, att jag nästan ordagrant använde Irènes uttryckssätt.

-- Det är också möjligt.

-- Har du tänkt på, att det är ett ganska stort ansvar, du tar på dig i och med att du utför dessa undersökningar? Hur skulle det vara, om du lämnade dem åt sitt öde, glömde vad du gjort och återgick till andra saker? Jag undrar, om inte det vore bäst för alla parter, för dig, för Irène och för oss alla andra?

Tore vände långsamt ansiktet mot mig och såg mig rakt i ögonen.

-- Ser jag ut som en lycklig människa? frågade han. Frågan klingade dyster, men var inte dystrare än hans ansikte, som tankearbete och grubbel satt prägel på, med mörka ringar runt ögonen och en svävande blick.

-- Det finns ingenting, jag önskar så mycket, som att jag aldrig givit mig in på det, jag avskyr dessa förbannade undersökningar, och jag hatar alla robotar i världen, om det nu är möjligt att hata maskiner.

Jag började förstå en smula.

-- Du menar, att du inte kan lägga upp? För din egen skull?

-- Ungefär så. Jag önskar, att jag aldrig

178

börjat, men sedan jag en gång givit mig in i saken, måste jag fortsätta. Det är värre än narkotika. Det finns ett kinesiskt ordspråk, som säger, att den, som rider på en tiger, inte kan stiga av. Det är ungefär min situation. Så länge jag sitter kvar, kan jag känna mig någotsånär lugn, men skulle jag försöka stiga av, vet jag inte, huru det skulle gå. Antagligen vore det ute med mig. Jag kan bara fortsätta och hoppas på att slutet skall bli lyckligt, eller åtminstone inte katastrof.

Det kunde inte råda något som helst tvivel om, att han menade blodigt allvar. Det vore inte bara lönlöst att tigga honom om att sluta, det vore grymt. Här äro krafter i rörelse av annan storleksordning, än dem, jag är van möta i mitt dagliga liv. Som i en fläkt kände jag någonting av den kyla, som omger de stora klassiska tragedierna. Är Tores dilemma kanske rentav konflikten i en tragedi? Gud vet, det får man inte se förrän i upplösningsögonblicket.

Vi började tala om någonting annat.