Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kapitel 12
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
robothjärnas värld, får du emellertid gå ännu ett steg
längre. En paralytiker kan vara – och är – i sin
oåtkomliga själ ännu en personlighet, en
personlighet med fantasi och drömmar. Som sista
steg får du ytterligare abstrahera bort från hela
den inre sekretionen, som skänker ljus och skugga,
doft och färg och alla gnistrande facetter åt ditt
själsliv. Om en känsla hos dig är en symfoni, så är
den hos roboten inte mera än en vissling, om en tanke
hos dig är en hel bok, så är den hos roboten bara en
morsesignal. Det är den visslingen, den morsesignalen,
som tar sig uttryck i William Shakespeares bensprattel
och bålrullningar, och som jag försöker föreställa
mig för att få någon mening i det hela.
Tycker du det låter löjligt? Naturligtvis är
det inte vetenskapligt, men jag gör det för att
försöka få åtminstone en liten tillstymmelse till
grepp om det hela. Kommer du ihåg gubben Nanking på
institutionen? Han brukade säga, att om vi bara kunde
föreställa oss vad, som skedde, i påtagliga bilder
och sedan höllo fast vid, att bilderna var felaktiga,
skulle det gå lättare att arbeta.
Det var nästan, som om Tore var generad för sitt resonemang.
Plötsligt kom jag ihåg, att jag hade en särskild
avsikt med mitt besök på laboratoriet.
– Säg Tore, sade jag, tror du att något gott kan
komma, av vad du håller på med?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
