Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En anmärkning om konstnärens förhållande till naturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
En anmärkning
om konstnärens förhållande till naturen.
(1833.)
Det är ett temligen allmänt vedertaget uttryck vid
karakteriserandet af konstnärens förhållande till
naturen, att den förre förädlar den senare. Detta
förädla härflyter ofta ur missförstånd i
uppfattningen af saken, men ger än oftare anledning
till ett dylikt. Man kan nemligen lätt falla
i den Öfvertygelse, att naturen, sådan den är,
(verkligheten), vore något konsten underordnadt,
som behöfde tillsatsen af ett ädlare, i konstnärens
enskilda väsende nedlagdt moment, för att adlas till
skönhet och bli ett föremål af konstvärde. Från en
slik öfvertygelse är vägen kort till utmönstrandet
af vissa så kallade naturens lägre klasser ur
konstens område, äfvensom till försöken att
förmedelst påfästandet af för dem främmande, men
konventionelt ädla, attributer åter rädda dem från
en sådan förtappelse. Man skall finna många exempel
på hvardera af dessa förvillelser.
Vore det möjligt, att konstnären skulle i ordets
egentliga mening förädla verkligheten, så borde
den genom honom lyftas till någon utom dess idé
liggande fullkomlighet, ty hvarje annan äger den i
sig redan förut. Men i detta fall skulle resultatet
bli motsatsen af konst, bli onatur. Långt ifrån att
kunna förädla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
