Samlade skrifter / Sjette bandet. Literära och strödda uppsatser / En anmärkning om konstnärens förhållande till naturen (1870) Author: Johan Ludvig Runeberg Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

En anmärkning om konstnärens förhållande till naturen.

(1833.)

Det är ett temligen allmänt vedertaget uttryck vid karakteriserandet af konstnärens förhållande till naturen, att den förre förädlar den senare. Detta förädla härflyter ofta ur missförstånd i uppfattningen af saken, men ger än oftare anledning till ett dylikt. Man kan nemligen lätt falla i den Öfvertygelse, att naturen, sådan den är, (verkligheten), vore något konsten underordnadt, som behöfde tillsatsen af ett ädlare, i konstnärens enskilda väsende nedlagdt moment, för att adlas till skönhet och bli ett föremål af konstvärde. Från en slik öfvertygelse är vägen kort till utmönstrandet af vissa så kallade naturens lägre klasser ur konstens område, äfvensom till försöken att förmedelst påfästandet af för dem främmande, men konventionelt ädla, attributer åter rädda dem från en sådan förtappelse. Man skall finna många exempel på hvardera af dessa förvillelser.

Vore det möjligt, att konstnären skulle i ordets egentliga mening förädla verkligheten, så borde den genom honom lyftas till någon utom dess idé liggande fullkomlighet, ty hvarje annan äger den i sig redan förut. Men i detta fall skulle resultatet bli motsatsen af konst, bli onatur. Långt ifrån att kunna förädla

186

verkligheten, har konstnären sin adel genom den och är dess mera stor, ju klarare han ser och kan återge dess skönhet. Så är målningen af naturens både yttre och intellektuella fenomener skön, i den mon dessa i sin väsendtlighet återgifvas, icke i den mon de smyckas med utom dem sökta prydnader. Väl kan ett gifvet individuelt föremål under konstnärns hand skenbart förskönas, såsom t. ex. ett porträtt göras vackrare än dess original; men likvisst kan man ej i egentlig mening säga, att föremålet blifvit förädladt, såvida målaren, om han icke träffat likheten, gått utom och likasom lemnat föremålet, och om man träffat den åter, icke tillagt föremålet några drag, som det icke ägde, utan blott förklarat dess skönhet, det är, låtit den framstå oskymd och obortblandad af störande oegentligheter. Det är en lätt konst att smycka, såsom t. ex. att dikta på norden sminket af hela söderns rikedom; att förädla är omöjligt, att förklara är konstens yttersta och högsta uppgift. Men att förklara vill säga det samma som att låta det rent verkliga framstå, befriadt från det oväsendtliga, det icke nödvändiga, eller också att underordna det så, att dess vilkorlig-det blir synbar och icke distraherar.