Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 3. Andersens karaktär
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ANDERSENS KARAKTÄR
11
av sina stövlar, och utan att avvakta tillstånd, avdrog han
dessa och började dansa omkring i strumplästen, samtidigt
sjungande och slående på sin hatt, som skulle föreställa
tamburin. Andersen erkänner i sin levnadsteckning med
den älskvärdhet i att bekänna egna svagheter, som var ett
av hans mest utmärkande drag, att då blev hon rädd och
lagade, att han kom ut så snart som möjligt. Det var ju
icke så gott, att tro om en man, som uppförde sig så, att
han var riktigt klok.
Hela hans vistelse hos den Collinska familjen, hela
berättelsen om hans umgängesnatur hos dessa älskvärda
människor, vilka trots alla hans besynnerligheter
behandlade honom som barn i huset, bestyrker i varje detalj hela
den läggning på karaktären, som utmärker honom från
början, tillfogar knappast någon egenskap, som är
oss obekant, men utpräglar blott de redan givna. Resorna,
berömdheten gjorde honom knappast annorlunda, än han
var, när han från Odense utvandrat till Köpenhamn. Något
i hans väsen, som nu kanske framträder starkare än
någonsin, är den omåttliga avundsjukan och den småaktiga
retligheten. Det gladaste familjeliv enligt tjugu- och
trettiotalets patriarkaliska hemvanor frodas i denna Collinska
familjekrets och till nöjena hörde bland annat också
föredragandet av s. k. bordvisor, i vilkas författande just sonen
i huset, det blivande etatsrådet och Andersens biograf, var
en mästare, men dessutom fuskade även Andersen i
genren, ehuru hans talang ej låg åt detta håll. Man märkte
emellertid utan att i början förstå varför, att när en
lyckad visa av E. Collin föredrogs, Andersen gjorde de
förfärligaste grimaser, och man lyckades slutligen upptäcka,
att han var dödligt avundsjuk över den lycka, den andras
visor gjorde. Man använde nu alla slags stillande medel
för att skona den ömtålige skalden. Som oftast gjordes
en visa om honom själv där man på det godmodigaste
sätt bragte en av hans små svagheter på tal - varvid
-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
