Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 3. Andersens karaktär
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ANDERSENS KARAKTÄR
13
egen storhet var därför ytterlig, men tillika aldrig
ogrumlad av känslan av orättvis förföljelse. Hans känslighet för
kritiska anmärkningar är redan nämnd, men denna
känslighet förledde honom också till en strid för sin ära, som
ofta stod på gränsen av det löjliga. Det berättas t. ex.,
att han en dag på gatan upptäckte någon, som genom
kritik av hans sagor ådragit sig hans misshag, och direkt
styrde han kurs tvärt över gatan på missdådaren för att
utkasta de korta och kraftiga orden: »Jaha, nu skall jag
berätta, att jag också har blivit översatt till spanska och
att också spanska tidningar tala om mig. Farväl.» Och
med dessa förkrossande ord vände Andersen den
förbluffade recensenten ryggen.
Man kan utan svårighet inse, med vilken lätthet hans
ovänner skulle kunna slå mynt av denna ömtålighet för
den minsta motgång, helst när man betänker, att hans
natur var till den grad utan all förmåga av förställning,
att det exempelvis var en absolut nödvändighet för
Andersen, att när han gick förbi en spegel titta sig däri.
Det fanns också en annan egendomlighet hos honom,
som både gav honom lidande men också höll honom
skadeslös för många av hans livstunga vemodstankar, och
denna egendomlighet var hans fantasikraft. Ty hans
fantasiglädje var en verklig skatt, som han ej blott som
sagodiktare utan även som person förvaltade nästan i varje
timme och stund. Det var hans vana att berätta
vardagslivets små tilldragelser på det mest underhållande sätt,
men de omformades för det mesta till sagor, så att man
ej längre visste, om man var hemma i verklighetens eller
diktens värld. Berättaren visste det mindre än någon, och
ju oftare han berättade historien, desto vidunderligare blev
den och desto fastare trodde han själv på den, liksom han
också övergöt den med ett så bedårande
sannolikhetsskimmer, att åhörarna åtminstone för ögonblicket glömde alla
tvivel för att blott höra och njuta. Det hände sig en gång,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
