Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gustaf, prins af Vasa (d. 1877)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
författningssamling», som en resande svensk sett på hans bord. Det ligger något
rörande i hans stilla tillvaro: utan eget förvållande utesluten från sitt
fosterland och sin kungatron, fortfarande intresserande sig för landets styrelse
och de händelser der tima, men aldrig sökande använda inflytande
eller penningar för att störa fosterlandets lugn. Äfventyrare med förslag
saknades ingalunda, men både hans mor och han sjelf voro för kloka och
för hederliga att låna örat åt deras vanmäktiga snack. Den oskyldiga
protesten af 1844 är blott en privat opinionsyttring i en förment
rättsfråga, icke ens en antydan om afsigt att skaffa rätten gehör. Derför
är prins Gustaf en pretendent, som i grafven följes af odeladt erkännande
af det folk, som bortstött honom. Det jublade vid hans
vagga, det glömde honom under hans långa lefnad; vid hans sena graf
kan det ej undgå att med vemod tänka på hur hans lif blef spildt
genom svenska folkets kraf att se på statens bästa framför allt, till
och med framför successionsordningen.
De många vittnesbörd om kunskap och duglighet, hvilka föreligga
från prins Gustafs yngre år, torde derför icke sakna sanning, om än
hans senare i synnerhet militära oduglighet icke heller kan bestridas.
Det är icke allom gifvet att kunna lefva ett innehållslöst lif utan att slutligen
förlora själens spänstighet. Och ett innehållslöst lif är merendels
alltid en fördrifven furstes, som ej skaffar det innehåll genom konspirationer.
De sägner om prins Gustafs besök i Sverige, som någon
gång gått genom pressen, torde icke tillhöra historien. En af dessa,
ett af Bernhard Cronholms »Små bref», är dock med stor talang behandlad
(Snällposten 1862 n:r 118), men visar sin novell-natur redan i
det förvånandsvärdt myckna, som »prinsen» hinner göra och säga och
få besked om under den 10 minuters långa öfverfarten mellan Helsingborg
och Helsingör. Ett rykte gick imellertid nämnda år, att prins
Gustaf skulle besökt Sverige, till och med Stockholm, och äfven här växte
novell-svampar kring »den förmente prinsens» namn.
Men prins Gustaf var en orolig själ och drog jämt i kring på resor,
mest till de olika tyska furstehofven. Han var en högväxt, starkt
byggd herre, med mörkt hår och ett kallt, sträft uttryck, säger Beskow,
som 1855 såg honom i Dresden, der hans dotter då redan var förmäld
med d. v. kronprinsen af Sachsen. Sina millioner lär han ha farit illa
med, så att han på gamla dagar väl behöfde sin fältmarskalklöjtnantslön
och de »kostdagar», han tog sig vid de många små hofven. Helt
naturligt vistades han gerna i Dresden, sedan dottern – hvars förmälning
med Napoleon III en gång lär varit ifrågasatt – bestigit sachsiska
tronen såsom kung Alberts gemål. Nära Dresden afled han också
natten till den 5 aug. 1877 och jordfästes den 7 aug. i sin egen våning i »Wasserpalais» i Pillnitz. Luterske kyrkoherden i Holsterwitz,
d:r Weber, förrättade jordfästningen, en pastor De Harde höll liktalet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
