Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elis Vilhelm Lindblad (d. 1878)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I
ELIS J-’ZLHELM LINDBLAD. 187
Den företagsamme och verksamme Abraham Bohlin, som då
innehade förläggarefirman N. M. Lindh i Orebro, hade genom en
vän i Lund, som värderade Lindbiads kunskaper och talang, gjort
denne anbud om en plats i firmans tjenst såsom literärt biträde vid
förlagsverksamheten. Och Lindblad antog kallelsen med glädje.
Hvad skulle han icke nu få tillfälle att åstadkomma, både som vår-
dare af andras literära alster och som skapare af egna. Och så drog
han m857 till Orebro.
De sjutton år han här tillbragte i n~imnda egenskap, eller intill
dess hr Bohlin sålt sina lager för att åldras i lugn, bragte honom
både arbete och erkännande. Atterboms lyriska dikter och rese-
minnen, Franzéns samlade och valda dikter, Dalins valda dikter, en
dansk och en svensk poetisk läsebok höra till området för Lind-
blads utgifvarverksamhet. Dit hör ock en synnerligen stor, men
negativ förtjenst om utgifningen af en annan afliden författares efter-
lemnade handskrifter. Bernhard Elis Malmströms »Samlade skrifter»
voro på vippen att bli tillökade med en estetik - då lyckligtvis
Lindblad fick manuskriptet under sina ögon och genast igenkände
en väl skrifven öfversättning af – Hegels estetik, som han så inner-
ligen väl inhemtat i Lund, den tid han ärnade taga graden, men
som – ett långt skede – blifvit så okänd i Upsala, att det hunnit
förgätas att Hegels ord äfven der ljudit från en kateder.
Under denna första Orebro-tid diktade Lindblad äfven sina bästa
sånger. Första samlingen af dessa utgaf han 1873. Den andra är
ännu outgifven.
i86i gaf Svenska akademien i ett »hedersaccessit» sitt erkän-
nande åt sången öfver Anna Maria Lenngren. i868 uppdrogs åt
honom att författa orden till en festkantat vid Lunds universitets
andra hundraårs-jubileum.
Han vittnar der, att » Gud evigt lif och evig sanning är»;
»Hvar uppenbarelse af snillets låga,
Hvart svar på aningens och tankens fråga -
ilvad är det väl, en cidstod som han satt
attlysa oss igenom tidens natt.»
Så sjöng han förut, i sången till fru Lenngrens minne:
»Idealerna ej än försvunnit,
än de vinka segersällt och gladt.»
Han svek ock aldrig sina ideal, men han blef mer och mer upp-
tagen af »Martas bekymmer». Efter någon tids vistelse i Stockholm
(1875), der han dock ej hann börja någon egentlig verksamhet, sat-
tes han i tillfälle att återvända till Örebro, som redaktör för en
ny tidning, Nerike. Från bestyren med denna lärer han ofta dra-
git sig tillbaka till diktens frid, och man väntade att en sång öfver
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
