Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Axel Adlersparre (d. 1879)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
AXEL ADLERSPAR1i>E. 205
till en »man för dagen», men ännu mera kom hans namn i förgrun-
den af vårt politiska lif under striderna om Kariskronas befästande
och om återgången af flottans nya organisation. Adlersparre, som
1867 blifvit ledamot af komitén för granskning af rikets fästnings-
byggnader, hade fattat den åsigt, att fästningsarbetena till Stock-
holms försvar och för fullbordande af Karlsborg först borde afslutas,
innan anslag kräfdes för Karlskronas befästande, och att äfven en
hel ny plan för det sistnämnda arbetet borde uppgöras, innan nya
summor dertill utgåfves. Han hade i868, när Platen lemnade sjö-
ministerportföljen, äifven lemnat sin plats som expeditionsehef och
utnämnts till ordförande för Förvaltningen af sjöärendena; 1871 resig-
nerade han äfven denna plats. Statsutskottets ordförande, som ifrade
för beviljande af det begärda anslaget till Karlskronas befästande,
beklagade i Andra kammaren, att »chefen för sjöförvaltningen med
tyngden af sin ämbetsställning och af det anseende för sakkunnig-
het han i denna fråga måste ega, bidragit att förveckla uppfattnin-
gen», men kammarens flertal gillade Adlersparres skäl, och regerings-
förslaget afslogs. Då offrade Adlersparre sin ämbetsmannaställning
för sin riksdagsmannarätt och var sedan till sin död i statens tjenst
oanvänd, med undantag af ett förordnande 1872 att förrätta general-
mönstring med tredje båtsmansdistriktet. Han hade vid den af ho-
nom genomdrifna reduktionen af flottans befäl sjelf låtit öfverflytta
sig till »flottans nya reservstat» och i denna i868 blifvit utnämnd
till kommendör. Af den k. svärdsorden blef han deremot icke
kommendör, och det gafs en tid, då de »höga vederbörande», hvilkas
led han förut sjelf tillhört, sågo honom och hans verk med föga
blida ögon. Också stred han manligen i riksdagen för fortbeståndet
af sitt verk, samt vann en gång seger, innan nederlaget kom och
flottans delning åter upphäfdes. Att Adlersparre stundom lät under
striden hänföra sig af en rätt hänsynslös häftighet, gjorde honom blott
så mycket farligare, ty man visste, att i honom ej fans svek, men
äfven att han ej alltid kunde väga sina ord. Så kallade han t. ex.
Karlskronas befästningsplan »en verklig babylonisk förbistring», så
gaf han en motståndare till lifs, att »icke ett enda ord af hvad han
här rört i hop är sanning», så yttrade han till motståndarne mot
bevilj ande af politiska rättigheter åt judarne i Sverige: »Det vore i
sanning att segla under falsk flagg att, med kristendomens standar
högt i topp, ställa den gamle ormen till rors och styra en kurs rätt
i strid mot kristna lärans klaraste och mest välsignelsebringand~
sanning.» Men fick han genom sin kraft fiender, så fick han äfven
vänner, och då fiendtligheten merendels var en öfvergående sinnes-
rörelse hos män af olika åsigt, lemnade äfven den snart rum för
rättvist erkännande. Bland kamrater vare sig vid flottan eller inom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
