sina åhörares tillgifvenhet. Död 1762 såsom kejserligt hofråd, med värdighet af comes palatinus. Boëthius. En gammal prästsläkt från Västerås stift, som inom sig räknat flera förtjänta män i svenska kyrko- och lärdomshistorien. Ett par af ättefäderna kallade sig Moræus och en tredje Angermannus. Det n. v. släktnamnet upptogs först af Jakob Boëthius (se nedan) och är en latinisering af dopnamnet Bo, som bars af flera släktens äldre medlemmar. 1. Boëthius, Jakob, präst. Född d. 25 nov. 1647 i Kila i Västmanland. Föräldrar: kyrkoherden Daniel Boëtii Moræus och Theodora Rudbeckia. Utnämnd till konsistoriinotarie i Västerås och fil. adjunkt därstädes 1681, året innan han i Uppsala vann den filosofiska lärdomsgraden, befordrades han tre år därefter till lektor vid Västerås gymnasium och 1686 till rektor vid trivialskolan därstädes. År 1688 befinnes han ha i sin hand förenat rektoratet öfver både skola och gymnasium, hvilket anmärkes såsom något ganska ovanligt. Såsom förste teologie lektor 1690, erhöll han Hubbo pastorat till prebende och utnämndes följande året till prost och kyrkoherde i Mora. När Carl XII i trots af sin faders testamente i förtid 1697 blifvit förklarad myndig, uttalade B. däröfver sitt personliga missnöje i en skarp predikan, som hade till ingångsord: »Ve det land, hvars konung ett barn är». Samma år uppsatte han några anmärkningar öfver 1686 års kyrkolag och 1693 års riksdagsbeslut, hvilka erinringar han insände till k. rådet grefve Gyldenstolpe, med begäran att framlägga dem för konungen, som borde hänskjuta dem till det då församlade prästeståndet. Denna skrift hade dock en annan verkan, än den B. hade åsyftat. På själfva kröningsdagen, d. 14 dec. 1697, blef han klockan tio på aftonen släpad ur sin säng, häktad, utan att få det minsta beställa om sitt hus, och förd till Stockholm, där han året därpå d. 20 juli dömdes från lif, ära och gods och insattes på Smedjegårdshäktet. Förgäfves förmanades han att återkalla sina meningar, och han hade själf redan utvalt text till den predikan, som skulle hållas öfver honom på afrättsplatsen, då dödsstraffet af konungen förvandlades till lifstids fängelse på Nöteborgs fästning, dit han 1698 affördes. När ryssarna 1702 hade intagit staden, skickades B. af dem till Viborg. Då äfven denna stad hotades af ryssarna, skickades B. 1705 öfver till Stockholm, där han lämnades utan bevakning, endast med befallning, att vistas hemma om nätterna i sitt fängelse på barnhuset. 1710 kom han ändtligen på fri fot och tillbragte sina återstående lefnadsdagar med sin hustru på den ärfda gården Västerqvarn i Kolbäcks socken i Västmanland, där han dog d. 23 febr. 1718. Med all sin lärdom var B. häftig, envis och ofördragsam. Såsom ledamot af Västerås konsistorium, låg han i ständigt kif med sina ämbetsbröder och ansåg sina tankar om det kungliga enväldet som gudomliga inspirationer, dem han var skyldig att med lifvet försvara. Han uppträdde, till och med i sitt fängelse, mot tidens flärd och fåfänga, ansåg skäggrakning för onödig, ätande af blod syndigt och skref långa afhandlingar mot peruker och fontanger. Gift 1682 med Helena Löfgren, är B. stamfader för de nu lefvande medlemmarna af släkten. 2. Boëthius, Daniel, universitetslärare, filosof; den föregåendes sonsons son. Född i Västerås d. 4 okt. 1751. Föräldrar: d. v. kollegan, sedermera kyrkoherden i Grangärde Jakob Boëthius och Kristina Elisabet Fahlsten. Sedan B. vid fjorton års ålder blifvit inskrifven till student i Uppsala, blef han filosofie magister därstädes 1773 och kallades två år därefter till log. et metaph. docens. E. o. adjunkt 1779, utnämndes han 1783 till professor i praktisk filosofi och sju år därefter till kyrkoherde i Danmarks prebendeförsamling. Teol. doktor 1800. Som universitetslärare och vetenskapsman bekände sig B. till Kants filosofiska lära och utgaf därom åtskilliga tryckta afhandhingar. Häröfver förgrymmades den sjuttioåriga professor Christiernin till den grad, att han icke allenast sökte att skriftligen vederlägga sin motståndare, utan i egenskap af akademiens rektor tillät sig de mest despotiska steg emot de studerande, som mangrant stodo på Boëthius' sida. Härigenom uppbragtes dessa i sin ordning och ett formligt uppror anställdes. Den gamle Christiernin, som ville sätta sig i spetsen för akademiska vakten, afhölls med möda därifrån, och då vakten begärde förhållningsorder, ropade Christiernin i ifvern: »Hugg, stick, skjut; jag svarar för lifvet!» Saken slutades därmed, att Christiernin suspenderades från utöfningen af rektorsämbetet. B. var emellertid ingen slafvisk eftersägare af Kant, utan gjorde i synnerhet på den praktiska filosofiens område ändringar i dennes lära. B. gaf uppslaget till den sedligt religiösa världsbetraktelse, som utgör grunddraget i Höjers, Bibergs, Geijers och Boströms filosofi. Han utöfvade stort inflytande på den högre bildningen. Särskildt inverkade han på J. O. Wallin. Som inspektor för Västerbottens och Ångermanlands nationer i Uppsala åvägabragte B., att dessa förenade sig till en enda, under namn af den Bottniska. Död i Uppsala d. 10 mars 1810. Gift 1787 med Hedvig Sofia Runeberg. 3. Boëthius, Simon Johannes, historiker, riksdagsman. Född i Säfsnäs församling, Kopparbergs län, d. 6 mars 1850; den föregåendes brorsons son. Föräldrar: prosten i Åhl Daniel Edvard Boëthius och Johanna Arosenius. B. blef 1869 student i Uppsala, aflade 1875 filosofie licentiatexamen och promoverades till filosofie doktor 1877. Samma år docent i historia vid Uppsala universitet, utnämndes B. 1889 till e. o. professor därstädes. B. har utgifvit flera historiska arbeten, såsom, efter en studieresa till Paris 1885-86, Den franska revolutionen, dess orsaker och inre historia 1789-1799, 1887; Den franska