konungen honom chefskapet öfver den s. k. gula brigaden, det förnämsta regementet i svenska hären och dubbelt större än de andra. Under den sista stora kampen mellan Gustaf Adolf och Wallenstein utnämnd till general af infanteriet, undfick han det ärofulla uppdraget att vid Lützen kommendera svenska arméns center, under det konungen och hertig Bernhard af Weimar förde befälet på flyglarna. När konungen stupat och svenskarna, eldade af hämndlust, ånyo störtade mot Wallensteins kanoner, sågs B. med sin gula brigad spränga öfver skansgrafvarna och kasta de Friedländska kärntrupperna på flykten. Svenskarnas seger var så godt som gifven, när Pappenheim anlände med friska skaror. Sedan han skingrat svenskarnas högra flygel, riktade han hufvudangreppet mot infanteribrigaderna i midten. Den blå brigaden föll såsom gräs för lian, den svenska och gröna måste draga sig tillbaka bakom grafvarna; endast den gula med Brahe stod kvar. Anfallna från trenne sidor, nedhöggos kämparna nästan till sista man. Bland de fallna låg B. dödligt sårad. Gustaf Adolfs lifregemente hade följt sin konung i döden. B. fördes till Naumburg för att vårdas, men dog där d. 21 nov. 1632, endast tjuguåtta år gammal. Han var en af de utmärktaste krigare Sverige ägt. Själf ansåg Gustaf Adolf honom, näst Lennart Torstensson, för det bästa fältherreämnet i svenska hären. Gift 1628 med friherrinnan Anna Margareta Bielke, dotter af rikskanslären Svante Bielke (se sid. 91).

8. Brahe, Nils, krigare. Född efter faderns död d. 10 april 1633; den föregåendes son. -- B. följde, som öfverste för Upplands regemente, konung Carl Gustaf på hans tåg från Polen till Danmark. Generallöjtnant 1660, intog han en plats i rådet, där han blef en af de mera inflytelserika medlemmarna. Härtill bidrog måhända i ej ringa mån hans anseende såsom den rikaste man, som lefvat i Sverige sedan Bo Jonssons dagar. Förutom sin andel i de betydliga Braheska godsen och sitt arf efter modern och morfadern, rikskanslären Svante Bielke, erhöll han, genom gifte med Carl Gustaf Wrangels enda arfvinge, dennas betydliga egendom och slutligen i sept. 1680 efter sin farbroder, Per Brahe d. y., dennes grefve- och friherreskap jämte stamsläktens många och stora arfvegods. Det oaktadt var hans lefnadsafton långt ifrån molnfri. Reduktionen och stora kommissionen grepo med våldsam hand djupt in i hans ärfda rikedomar, och när Carl 1682 äfven företog en reduktion i rådskammaren, var B. en ibland de första som aflägsnades. Död i Stockholm d. 25 jan. 1699.- Gift 1660 med grefvinnan Margareta Juliana Wrangel af Salmis, dotter af riksmarsken C. G. Wrangel.

9. Brahe, Erik, politiskt offer. Född i Stockholm d. 25 juni 1722; den föregåendes sonsons son. Föräldrar: kaptenen grefve Nils Brahe och Fredrika Vilhelmina Stenbock. -- Redan i sin späda barndom beröfvad sina föräldrar, uppfostrades B. af nära anhöriga och ingick, efter slutade studier i Uppsala, som ryttare vid ett skånskt kavalleriregemente 1741. -- Efter hand befordrad till öfverste för Lifgardet till häst 1752, fungerade han i egenskap af äldste grefve såsom landtmarskalk större delen af 1751--52 års riksdag, under den ordinarie ordförandens, Henning Gyllenborgs frånvaro för sjuklighet. Vid den därpå följande riksdagen 1756 ertappades han såsom delaktig i den sammansvärjning som åsyftade att utvidga konungamakten, men hvars förtidiga upptäckande förde de däri invecklade på schavotten. Därvid gick man tillväga med den skyndsamhet, att då anläggningen upptäcktes d. 22 juni, föll kommissionens dom d. 16 juli och verkställdes d. 23 samma månad. Hans olyckliga maka hade förut sökt med tårar och knäfall beveka sin mans domare, framför allt grefve Fersen, som var det då rådande partiets mest framstående ledare; men afvisades af såväl honom som riksstånden. - Gift 1: 1745 med friherrinnan Eva Katarina Sack och 2: 1754 med grefvinnan Kristina Charlotta Piper, dotter af presidenten C. F. Piper (se nedan) och omgift med riksrådet Ulrik Scheffer, en af de ifrigaste banérförarne vid 1755--56 års riksdag för det parti, som dömt hennes man till döden.

10. Brahe, Magnus Fredrik, landtmarskalk vid riksdagen 1800; den föregåendes son. Född d. 15 okt. 1756, tre månader efter faderns död. -- Minnet af och tacksamheten för B:s faders själfuppoffring för konungamakten föranledde Gustaf III att på allt sätt uppmuntra sonen, bl. a. genom att vid knappa tjugutvå års ålder bekläda honom med den nyinstiftade värdigheten: »en af rikets herrar», och samtidigt betro honom bära sedermera Gustaf IV Adolf till dopet. B. ägnade sig för öfrigt till en början åt den militära banan å hvilken han avancerade till kaptenlöjtnant vid lifdrabanterna, men tog afsked redan 1787. -- I och med den börjande oppositionen mot Gustaf III inom adelns led, brast vänskapen snart sönder mellan denne och B., som redan riksdagen 1786 återfinnes bland oppositionen och vid den följande, 1789, bland dess spetsar. Då efter Gustaf III:s strafftal till adeln d. 17 febr. å rikssalen, icke allenast Fersen utan flera andra anmälde sig att tala, befallde konungen vredgad adeln att förfoga sig till sitt samlingsrum, hvarvid B. hördes högt yttra: »jag går icke,» men tack vare Fersens auktoritet hörsammade adeln konungens befallning. När konungen därpå beredde sig att genomdrifva säkerhetsakten, fann han skäligt att försäkra sig om de förnämsta oppositionsmännens personer, bland dem äfven Brahe, som en kort tid hölls fängslad å sina rum. Af sitt stånd hedrades han åter ej blott med plats i bankoutskottet utan äfven med uppdrag som riddarhusdirektör, hvilket uppdrag oafbrutet förnyades till och med 1815 års riksdag. Äfven vid riksdagen i Gefle 1792 befann sig B. inom oppositionens