främsta led och umgicks förtroligt med Pechlin, men på Gustaf III:s dödsbädd ägde en slags försoning rum mellan honom och B. -- När riksdag härnäst sammanträdde, 1800, voro förhållandena i mångt och mycket förändrade. Oppositionen å riddarhuset, som förut haft en aristokratisk prägel, var nu genomträngd af tidens frihets- och jämlikhetsidéer, för hvilka åter de gamla banérförarna stodo tämligen främmande, bland dem B., som af förmyndarregeringen 1794 gjorts till serafimerriddare. Han gjordes nu till landtmarskalk, i hvilken egenskap han var ett blindt redskap i den förslagne J. K. Tolls händer och visade sig allt annat än kapabel att handhafva klubban. Tydligast visade sig detta vid behandlingen af finansplanen, då oppositionen yrkade, att bevillningen endast skulle fastställas å viss tid och ej till nästa riksdag, hvarpå landtmarskalken inföll, »att detta förstodes af sig själf,» och voteringspropositionen antogs. När protokollet vid följande sammanträde skulle justeras för att afgå till de andra stånden, fordrade oppositionen, att ofvannämnda förbehåll skulle inflyta, men Toll bestred, att någonting annat än propositionens ordalydelse skulle upptagas, hvaruti B. fogade sig, förmenande, att orden ifråga endast innehållit »hans enskilda tanke». Härpå följde det stormiga uppträde, då Hans Järta, P. A. Tamm m. fl. afsade sig adelsskapet och andra sin riksdagsmannarätt, så länge B. ledde adelns förhandlingar. -- Ehuru B. äfven bevistade efterföljande riksdagar, var hans egentliga politiska roll härmed utspelad. Hans börd och samhällsställning beredde honom en mängd yttre utmärkelser, men han tillbragte sina återstående dagar hufvudsakligen i det enskilda lifvets lugn, personligen aktad för rättrådighet och anspråkslöshet samt afled i Stockholm d. 12 dec. 1826. -- Gift 1: 1779 med friherrinnan Ulrica Catharina Koskull och 2: 1806 med sin föregående hustrus brorsdotter friherrinnan Aurora Wilhelmina Koskull.

11. Brahe, Magnus, konung Carl XIV Johans förtrogne. Född på Rydboholm d. 2 sept. 1790; den föregåendes son i första giftet. -- Efter slutade studier ingick B. 1809 som kornett vid Lifregementsbrigadens husarkår. Härifrån flyttades han inom kort till Lifgardet till häst. Anställd vid d. v. kronprinsen Carl Johans hof och hedrad med hans förtroende och personliga vänskap, steg grefve B. från den ena befattningen och utmärkelsen till den andra, så att han vid konung Carl Johans frånfälle var en av rikets herrar, riksmarskalk, generallöjtnant och chef för konungens adjutants- och ordonnansofficerare; sekundchef för Lifgardet till häst; kanslär för krigsakademien på Karlberg; serafimerriddare samt medlem af alla inländska akademier utom Svenska. Med ett högst förbindligt väsende och ridderliga tänkesätt förenade grefve Magnus B: en hög grad af oegennytta och en orubblig tillgifvenhet för sin kunglige vän, vid hvars dödsbädd han vakade med exempellös själfuppoffring. Han dog blott sex månader efter honom d. 16 sept. 1844. -- Ogift. -- Hans inflytande i politiska frågor å sin kunglige vän ansågs mycket stort och utpekades han af oppositionen som hufvudmannen för den s. k. »kamarillan».

12. Brahe, Ebba, Gustaf II Adolfs ungdomskärlek. Född på Lerje i Västergötland d. 15 mars 1596; dotter af B. 4 och hans första gemål Brita Leijonhufvud. -- På grund af den vänskap, som varit rådande mellan Ebba Brahes mor och Carl XI:s andra gemål, drottning Kristina af Holstein, upptogs vid moderns död den unga Ebba B. vid hofvet. Här uppfostrad med tronföljaren Gustaf Adolf, uppstod mellan de unga den varmaste kärlek. Först mot slutet af 1612, och sedan Gustaf Adolf redan var konung, synes han fått tillfälle att inför den unga fröken förklara sina ömma känslor och emottaga försäkran om hennes genkärlek. Drottningens skarpa öga upptäckte dock snart förhållandet och försökte, så mycket som möjligt, hålla de båda älskande aflägsnade från hvarandra. I de ömmaste bref utgöt Gustaf Adolf sina lågande känslor; men Ebba B., som dagligen var utsatt för drottningens uppenbart visade ovilja, förlorade modet och skref till sin kunglige tillbedjare att öfvergifva alla tankar på deras förening. Härom ville konungen icke höra talas, utan sökte genom oupphörligt nya skrifvelser intala sin älskade godt hopp. Emellertid fordrade rikets ställning Gustaf Adolfs närvaro på andra sidan Östersjön och hvad drottningens stränghet icke kunnat verka, det gjorde nu tiden och en längre skilsmässa. Slutligen lyckades det änkedrottningen och Axel Oxenstierna att öfvertyga Gustaf Adolf om nödvändigheten, att för högre statsändamål uppoffra sin enskilda böjelse. Ebba B. såg och sörjde konungens förändrade uppförande och då Jakob de la Gardie efter ryska krigets slut, höljd af segrar och ära återkom till fäderneslandet, räckte hon honom sin hand. Bröllopet firades midsommartiden 1618 och deras sammanlefnad blef i alla afseenden lycklig. Deras äktenskap varade i trettiofyra år och välsignades med fjorton barn, bland hvilka Magnus Gabriel blef den mest ryktbare. Efter sin mans död lefde Ebba B. i ännu tjugutvå år, till d. 5 jan. 1674.

Brambeck, Axel Edvard, bildhuggare. Född d. 22 sept. 1843 i Helsingborg. Föräldrar: apotekaren Lars Fredrik Brambeck och Louise Fredrique Tullgren. -- B. studerade under stora umbäranden i Köpenhamn, där han gick på Konstakademien och arbetade på Bissen d. y:s atelier. Han utförde där bl. a. Herdegossen, Cyparissos och porträttbyster. Under Kjellbergs ledning utförde han sedermera i Stockholm en del af frisen till järnkontorets hus. Vid Konstakademien i Stockholm erhöll han k. medalj för prisämnet Eva sörjande vid Abels lik samt kom 1877--82 i åtnjutande af resestipendium. I Paris utförde han bl. a. Slafvar, Kristi frestelse och Neapolitansk tiggargosse.