föräldrar: kyrkoherden Gomer Brunius och Mariana Rodhe. -— Redan i barndomen röjde sig hos B. en ovanlig fallenhet för praktiska yrken, och bland faderns arbetare vid byggnader och murarearbeten var gossen den flitigaste handtlangaren. Däremot var läslusten icke så gifven, tills modern lyckades väcka hans hederskänsla, då han på en gång och med allvar kastade sig på studier. Filosofie magister i Lund 1814, med högsta betyget för Tegnér, kallades han följande året till docent i grekiska och blef i början af 1820-talet adjunkt både i detta språk och i romersk vältalighet och poesi. Prästvigd 1823, intog han året därefter Tegnérs lärostol, hvilken han innehade till 1858, då han afgick som emeritus. 1847 utnämndes han till kyrkoherde i Stäfvie och Lackahänge prebendepastorat och blef s. å. prost. Redan åren 1815-—17 hade han hvarje sommar företagit antikvariska vandringar i det minnesrika Bohuslän, och utgaf därom (tillsammans med J. G. Liljegren) Nordiska Fornlemningar 1823 samt Försök till förklaringar öfver Hällristningar, som dock icke utkom förrän året före hans död 1868. Såsom en annan yttring af hans kärlek för nordens forntid kan man betrakta hans år 1822 utgifna arbete: De Diis Arctois Libri sex, ett slags nordisk teogoni och det längsta latinska poem som någon svensk författare skrifvit. De admninistrativa bestyr, som ingingo bland hans åligganden såsom rektor och medlem af domkyrkorådet i Lund, återuppväckto hans barndomshåg för byggnadskunsten. Utan egentliga studier som arkitekt, men understödd af sitt ljusa hufvud och en vidsträckt beläsenhet i konsthistorien, företog han sig att själf leda de evinnerliga reparationerna af Lunds domkyrka, och vann, sedan han 1845 utfört den djärfva, af många som omöjlig ansedda, höjningen af kryptan, namn och anseende af arkitekt ex professo. Från denna tid uppstodo under hans hand en mängd byggnadsarbeten både i och utom Skåne, såsom biskopshuset och zoologiska museum i Lund, räddningshemmet vid Råby, om- och nybyggnader på herresätena Trolleholm och Jordberga, reparationer af kyrkorna i Vexiö, Malmö, Helsingborg och Ystad, kyrkan i Kristinehamn, m. fl. Under tiden utgaf B. flera värderade arbeten i konstarkeologi, såsom: Konstanteckningar under en resa 1849 1851; Skånes konsthistoria för medeltiden 1850; Nordens äldsta metropolitankyrka 1836 och 1854; Konstanteckningar under en resa till Bornholm år 1857 1860; Gotlands konsthistoria 3 del. 1864—66; beskrifning öfver Helsingsborgs Kärna och Glimminge i Skåne, m. m. Död i Lund d. 12 nov. 1869. -— Gift 1829 med Maria Charlotta Tillander.

Brunnius, Ericus Erici, superintendent, lärd. Född i Brunna, i Stigsjö socken i Ångermanland, d. 25 mars 1597. Föräldrar: bonden Erik Olofsson och Märta Olofsdotter. B. tog enligt tidens bruk tillnamnet efter födelsestället och kallade sig Brunnius, när han inträdde på den lärda banan såsom studiosus i Gefle 1613. Promoverad filosofie magister i Uppsala 1625, utsågs han till handledare åt en ung Bjelkenstjerna och fick med sin elev företaga en längre resa genom Holland, England och Frankrike. Återkommen till fäderneslandet, utnämndes han 1636 till professor i historia vid Uppsala universitet, men utbytte denna professur 1645 mot en lärostol i teologiska fakulteten, hvilken han dock innehade blott till 1647, då han befordrades till superintendent i Göteborg. Under de sjutton år han beklädde denna plats, utvecklade han en nitisk verksamhet som stiftsstyresman, både i ordets vanliga mening, och som befordare af vetenskaplig bildning i allmänhet. Om hans förtjänster i det senare afseendet må anmärkas, att han ombesörjde ett nytt läroverkshus för Göteborg, att han förskaffade staden dess första boktryckeri, och att det sannolikt till stor del var hans verk, att Göteborgs gymnasium kom i åtnjutande af den stora Hvitfeldtska donationen. -— B. dog under riksdagen i Stockholm 1664. —- Gift 1636 med Margareta Lenæa. Hans barn blefvo adlade med namnet Rosenmarck.

Brusewitz, Gustaf Henrik, målare, arkeolog. Född i Göteborg d. 3 okt. 1812. Föräldrar: grosshandlaren Gustaf Brusewitz och Maria Charlotta Busch. -— En sjukdom i barnåren beröfvade B. hörselförmågan, hvarför hans uppfostran måste ske genom enskild undervisning i föräldrarnas hem. Efter faderns frånfälle och på bekostnad af en dennes vän, sändes han 1829 till Stockholm och intogs som elev vid Fria konsternas akademi, där han flera gånger eröfrade pris och belöningar för sina framsteg. -— 1839 företog han en resa till Italien och hade just börjat sina studier på franska akademien i Villa Medici, då omständigheterna tvungo honom att 1840 återvända till fäderneslandet. Under en ny studieresa uppehöll han sig 1842—1845 i Paris. Af hans taflor, torde i främsta rummet sättas hans stora altartafla i Ljunits-Nöbbelöf i Skåne, omhandlande det evangeliska ämnet »den störste i himmelriket». — 1865 antagen till intendent för den historiska afdelningen i Göteborgs museum, hvilken post han innehade till 1891, har han för antikvariska forskningar företagit årliga vandringar i de kringliggande provinserna, samt sökt åstadkomma ett målningsgalleri i Göteborg, uteslutande behandlande länets historia, till hvilket han lagt grund genom några större af honom själf utförda målningar. Af trycket utgifvit: Elfsyssel, historiska minnen etc., med afbildningar af de märkvärdigaste fornlemningar, historiska ställen, m. m. 1860-64 och Historiska anteckningar omn säteriet Jonsered 1876. Död d. 16 juni 1899. — Gift 1850 med Sofie Amalia Lindhé. Bruzelius; en smålandssläkt, känd sedan medlet af 1600-talet, men hvars flesta medlemmar under de två senaste århundradena varit bosatta i Skåne. Släktnamnet är taget af hemmanet Brusås i Hongers socken af Östbo härad och Jönköpings län, där stamfadern Lars Nilsson var bonde. 1. Bruzelius, Magnus, präst, historisk författare. Född d. 10 aug. 1786 i Tommarp i Skåne. Föräldrar: kyrkuherden Nils Nilsson Bruzelius