Ulrik Broocman och Margareta Katarina Bade. Student i Uppsala 1799 och fil. magister 1803. B. studerade under en utländsk resa 1804 -05 i Danmark, Tyskland och Schweiz pedagogik och metodik. Särskildt ägnade han sig åt Pestalozzis nya metod. Men han studerade äfven gymnasier, borgare- och industriskolor, landtbruksskolor, barnhus o. s. v. I skriften Berättelse om Tysklands undervisningsverk ifrån dess äldsta intill närvarande tider 1807-08 påträffas en del af hans observationer. B. utgaf vidare 1811 Fattiga barns uppfostran och undervisning på landet. -- B. förordnades 1806 till vik. rektor vid Tyska nationallyceum, där han 1809 blef subrektor och 1811 conrektor. Svenska akademien tillerkände honom 1811 Lundbladska priset. Kort efter den ännu icke 29-årige mannen fått kallelse att bli ledamot af den år 1812 tillsatta uppfostringskommittén, afled han den 11 mars s. å. B. var en synnerligen framstående skolman med skarp blick för de rådande felen inom undervisningen. Han ville ha särskilda borgare- och industriskolor, seminarier för alla slags skollärare, på hvarandra beräknade läroböcker o. s. v.

Brovallius, Johan, biskop, naturforskare, politiker. Född i Västerås d. 30 aug. 1707. Föräldrar: d. v. lektorn, sedermera kyrkoherden i Bro, Andreas Brovallius och Katarina Sigtunia. -- Vid Uppsala universitet, dit han ankom redan 1720, tog han 1729 den filosofiska graden och prästvigdes 1731. Utrustad med ovanlig skarpsinnighet, tilltagsenhet och arbetsförmåga, befordrades han redan vid trettio års ålder till professor i fysik i Åbo; blef 1740 teologie doktor, 1746 teologie professor, sedermera förste teologie professor och domprost, samt 1749 biskop öfver Åbo stift. -- Som vetenskapsman och lärare ådagalade B. en outtröttlig lust och förmåga vid arbete. Förutom skrifter i teologi, filosofi, uppfostringslära, botanik, mineralogi och språkvetenskaper, har han efterlämnat ett aktningsvärdt försök till en finsk bibelöfversättning, uppträdt till försvar för Linnés sexualsystem m. m. När han som professor fick en finsk församling till prebende, lärde han sig genast finska för att själf kunna predika för sina sockenbor. -- B. spelade äfven en ganska framträdande roll i det politiska lifvet, som medlem af prästeståndet vid 1746--47 och 1751--52 års riksdagar. Vid den förra af dessa rönte han den för en nykomling ovanliga äran att inväljas i sekreta utskottet och bankodeputationen och var en af dem, som ledde angreppet mot Sam. Åkerhielm. Vid den följande var han äfven medlem af sekreta utskottet och dess mindre sekreta deputation samt deltog i uppsättandet af det bekanta betänkandet om »irriga begrepp om fundamentallagen», hvarest göres gällande, att högsta makten har sitt ursprung från folket och därför ensamt bör utöfvas af ständerna. Öfverhufvud kan nog det omdöme fällas om honom som politiker, att han mindre utmärkte sig för hofsamhet och rättskänsla än för klokt begagnande af de fördelar, den politiska situationen lämnade honom gent emot politiska motståndare. På denna grund förvärfvade han sig ock på en ovanligt kort tid plats som en af Hattpartiets ledare. En hastig död afskar honom dock vidare framtidsplaner i den vägen d. 25 juli 1755. -- Gift 1737 med Elisabet Ehrenholm. Bruce (Bey), Robert Edvard, militär, magnetisör. Född d. 20 mars 1802. Föräldrar: kammarherren Adam Bruce och Fredrika Charlotta Wijnblad. -- B. började sin bana som sergeant vid Andra lifgardet, hvarifrån han 1819 förflyttades till Vendes artilleri-regemente. -- 1822 beridare vid k. stallet, ingick han som löjtnant i kejserlig brasiliansk tjänst och slutade som turkisk öfverste med titel af bey. -- »I sin ungdom bildskön, var han städse det täcka könets gunstling. bevisadt af hans många giftermål, som dock icke alla blefvo lyckliga för någondera kontrahenten och af hvilka ett förknippades med så vidunderliga resultater, att till och med perspektivet till Botany-Bay framskymtade i denne Robert Bruces lefnads kaleidoskop. Tilltagsen, oblyg, företagsam, beslutsam och lättsinnig, bar han lifvets bördor, utan att digna, utan att misströsta -- och de, som föllo på hans lott, voro likväl ej alla af det lättaste slaget. Modesti var just icke hans hufvuddygd och på bildningens område intog han en ganska anspråkslös plats. Däremot innehade han den främsta -- här i landet åtminstone -- som magnetisör, i hvilken egenskap hans fallenhet var obestridlig och hans förmåga ej endast stor, men vid mer än ett tillfälle äfven lyckosam och välgörande. Död d. 28 april 1858. -- Gift 1: 1826 med Jeanne Rosalie O'Donnovan; 2: med Isabella Maria MacLaurin; 3: 1845 med Anne Elisa Labatt och 4: 1855 med Johanna Gustafva Fundin.

Bruhn, Anders, biskop, teologisk författare. född i Stockholm d. 30 nov. 1778. Föräldrar: handelsmannen Henrik Classon Bruhn och Gunilla Knape. -- Sedan B. i Lund 1805 blifvit filosofie magister, utnämndes han till rektor i Uddevalla 1807. Två år därefter gymnasii-adjunkt i Göteborg, befordrades han 1814 till teologie lektor. 1836 utnämnd till domprost i Västerås, blef han biskop i Göteborg 1840. Hans Christna kyrkans allmänna historia 1822 och Compendium Theologiæ dogmaticæ in usum juventutis adornatum 1827 utgjorde länge de hörnstenar, på hvilka samtidens teologer byggde sin större eller mindre dogmatiska färdighet. Teologie doktor 1830. Död d. 23 febr. 1856. -- Gift 1816 med Harriet Sofia Clason.

Brunius, Carl Georg, universitetslärare, konsthistoriker, arkitekt. Född i Tanums prästgård i Bohuslän d. 23 mars 1792.