detta tillfälle liksom under hela sitt följande lif lät bestämma sitt handlingssätt af statsskäl och ej af något enskildt groll mot sin broder, synes bäst af det broderliga sinne, han städse visade mot denne genom att gång efter annan hos Johan III yrka en mänskligare behandling af den afsatte konungen. Å hufvudets och karaktärens vägnar sin faders andlige arftagare, hyste Carl en stark pietet för hans minne och var fast besluten, att, hvad på honom ankomme, upprätthålla hans storverk: Sveriges frigörande från det påfliga oket. Denna hans uppfattning föranledde helt naturligt redan konflikter med hans broder, Johan, och när denne efterträdts af sin i katolska läran uppfostrade son Sigismund, var det klart, att en allvarlig strid stundade mellan katolicismens och protestantismens herravälde i Sverige. Carl skyndade att, innan Sigismund hunnit anlända från sitt mödernerike Polen, samla hela Sveriges ombud vid Uppsala möte till försvar för protestantismens sak, och Sigismund tvangs vid sitt besök i Sverige till ganska betydande medgifvanden. Riksstyrelsen anförtroddes nu åt Carl och rådsherrarna. Dessa, till största delen tillhörande släkter, som voro befryndade med Vasarna och endast för ett eller annat släktled tillbaka med dessa socialt jämnställda, ansågo nu tiden lämplig att ånyo realisera ett aristokratiskt stormansvälde i Sverige. Dessa planer mötte dock ett bestämdt motstånd af den kraftfulle Carl, som med hufvudsakligt stöd af de ofrälse stånden vid riksmötena i Söderköping 1595 och Arboga 1597 bekläddes med riksföreståndares makt och myndighet. Rådsherrarna, hvilka synes till största delen varit religiöst indifferenta, flydde nu till Polen och drogo ej i betänkande att förmå konungen att söka med en polsk krigshär bekriga hertigen. Som bekant slutade emellertid detta företag genom slaget vid Stångebro med Sigismunds nederlag och hans afsättning från svenska kronan följande år. Att de, som med sina råd styrkt Sigismund i detta hans förehafvande, fingo med sina lif plikta för sina rådslag, har på många håll uttydts som bevis på hårdhet och grymhet från Carls sida. Den oväldige granskaren stannar dock näppeligen ens ett ögonblick i tvifvel om Carls öfvertygelse, att rådsherrarna af ståndsegoistiska skäl fört afvog sköld mot sitt fädernesland. När Sigismund förklarades Sveriges krona förlustig, och ständerna valde Carl till »regerande konung och herre», tvekade han att sätta samma krona på sitt hufvud. Denna återhållsamhet, så olik hans vanliga djärfhet, har af mången blifvit dömd som skrymteri. Men en närmare granskning af händelserna och motiverna till hans uppförande, visar dock, att hans betänklighet verkligen härflöt från hans öfvertygelse om hertig Johans bättre rätt och ej, såsom man i allmänhet framställt förhållandet, endast var ett fagert sken och en öfverlagd beräkning att visa världen, huru rikets väl varit enda målet för hans sträfvanden. Ur rent fosterländsk synpunkt framstår Carl IX såsom en af Sveriges störste konungar. Det stränga, hårda och grymma hos honom visar sig nästan som en nödvändighet, när man lägger de förhållanden, i och genom hvilka han ägde att verka, till grund för sitt omdöme om honom; också finner man icke, att han någonsin tviflat på, att han som den obeveklige, stränge och straffande härskaren var i sin goda rätt, eller ett ögonblick ångrat, hvad eftervärlden mest lagt honom till last. Lika mycket i den yttre politiken, som i den inre styrelsen framträder Carls storhet som konung. I afseende på Sveriges förhållande till främmande makter insåg han och handlade efter grundsatsen, att fäderneslandets framtida säkerhet endast kunde vinnas i samband med det öfriga Europas trygghet mot påfvens och de katolska makternas reaktionsplaner. Det var ock icke utan betydelse han plägade lägga handen på den unge Gustaf Adolfs hufvud och profetiskt yttra: »Ille faciet». Öfverallt personligt ingripande, har ingen före honom med undantag af hans far öfvat ett så stort inflytande på rikets inre förhållanden. Den vård, han ägnade kyrkoläran, vetenskaperna och statshushållningen, och det nit, hvarmed han arbetade på lagstiftningens förbättring och vakade öfver lagarnas vidmakthållande, gåfvo Sveriges samhälle en stadgad form och grundlade den inre styrka, som under den närmast följande tiden väckte hela Europas förundran. Carl var liksom alla konung Gustafs söner af stark och reslig kroppsbyggnad, fulla tre alnar lång, ehuru den minste bland sina bröder. Han hade en hög panna, som i ålderdomen syntes än högre, sedan håret började falla bort. Af de glesa lämningarna framkammades smala lockar, en midt öfver hjässan och en på hvardera sidan, så att alla tre möttes främst öfver pannan. Hans ögon vore blå, ovanligt skarpa, näsan hög, knäfvelborrar och pipskägg korta. Ansiktet, i sig själft vackert, uttryckte dock alltid något hårdt och strängt, i synnerhet på de senare åren sedan bekymren fårat pannan och än mera skärpt den sträfva blicken. Från 1609 började hans hälsa bli vacklande, och mot slutet af danska fälttåget 1611 ökades hans sjuklighet i betänklig grad. På återfärden från Kalmar blef han allt svagare och var vid ankomsten till Nyköping redan mållös. Han låg därefter fyra dagar i en beständig dödsdvala och afsomnade d. 30 okt. 1611. Förmäld 1: 1579 med Maria af Pfalz, dotter af Ludvig VI, kurfurste af Pfalz, och Elisabet af Hessen, Filip den Ädelmodiges dotter, i hvilket äktenskap föddes 6 barn, af hvilka endast dottern Katarina, gift med Johan Kasimir af Pfalz-Zweibrücken nådde mogen ålder (se nedan!) samt 2: med Kristina, dotter af hertig Adolf af Holstein-Gottorp och Kristina, en yngre dotter af samma landtgrefve Filip den Ädelmodige, i hvilket äktenskap han hade sönerna Gustaf Adolf och Carl Filip samt två döttrar, af hvilka Maria Elisabet blef gift med sin kusin, hertig Johan af Östergötland. Carl X Gustaf, konung. Född i Nyköping d. 8 nov. 1622. Den föregåendes dotterson. Föräldrar: Pfalzgreven af Zweibrücken Johan Kasimir och Carl IX:s äldre dotter Katarina. Med