Carl XI, konung. Född i Stockholm d. 24 nov. 1655; den föregåendes enda barn med sin gemål. Då Carl såsom sjuttonårig yngling d. 18 dec. 1672 själf tog regeringstömmarna i sin hand, fann han för sig ett utblottadt rike, ett förstördt statsverk och okloka allianser. Sverige rycktes nämligen med i den strid, som började 1672 med Ludvig XIV:s anfall på Holland, i det att en svensk här i slutet af 1674 ryckte in i Brandenburg och blef slagen vid Fehrbellin. Kejsaren, Tyska riket, Holland och Danmark blefvo nu Sveriges fiender. Under dessa krig, som slötos nästan utan någon förlust af länder, utvecklades den unge konungens naturliga gåfvor: mod, ihärdighet, själfrådighet och ett godt förstånd. Men dessa voro förenade med alltför ringa kunskaper. Efter vunnen fred, 1679, begagnade han sig af rådets och ständernas inbördes oenighet att taga hela regeringsmakten i sin hand och lät de senare själfva påminna om reduktionen och lägga dess närmare villkor i konungens egen hand. Han lät ständerna besluta om förmyndarnas ställande till ansvar. Riksrådet fick ej mycket att säga hvarken i regeringen -- där besluten fattades af konungen i en konselj, hvilken förändrades efter de olika ärendenas beskaffenhet -- eller rörande förvaltningen i kollegierna. Konungens omedelbara ledning gjorde öfverallt sig gällande. Själf förklarades konungen endast inför Gud ansvarig för sina gärningar. Han nyttjade sin envåldsmakt och de genom reduktionen förvärfvade tillgångarna till att återställa rikets finanser och ordna statsverket, att öka och reorganisera krigsmakten, som fick en fastare form genom indelningsverket, att grunda rikets sjömakt, anlägga en ny och lämplig krigshamn vid Karlskrona, att fortsätta och delvis fullborda lagarnas omarbetning samt nyskapa och omdana statens ämbetsverk. Lunds högskola återupprättades 1682. Den svenska kyrkan erhöll fast ordning, och kyrkolagen af 1686 kom till stånd. Viktigast för tiden var den stora ordning och verksamhet, som konungen genom sträng tillsyn och eget föredöme visste framkalla i alla riktningar i statslifvet. Han grundlade ett mäktigt ämbetsmannavälde i det krossade adelsväldets ställe. Få äro de konungar, af hvilka vårt fädernesland fått emottaga så många, stora och framgent verkande välgärningar. Han har därvid kunnat misstaga sig om medlen, och man finner att han stundom så har gjort, men man ser ock, att äfven under dessa förvillelser Sveriges makt och lycka var det mål till hvilket han syftade. Tarflig och sparsam i sitt enskilda lefnadssätt, förstod Carl att, när så behöfdes, på ett värdigt sätt representera kungligheten. Helst vistades han på sitt Kungsör, där jakt, öfverdådiga ridter och mönstringar utgjorde hans käraste sysselsättningar. Han var smärt till växten och hade ett behagligt yttre: små lifliga ögon, rosiga kinder och ett vackert hår. En tätt åtsittande blå rock, ett par stora ryttarestöflar och ett bredt slagsvärd vid sidan var hans vanliga enkla dräkt. De sista åren led han af en inre smärtsam sjukdom, som, med oupphörligt stegrade plågor, lade